Några bilder vi aldrig glömmer!

Igår satt vi nere vid braien och grillade. Månen var så gott som ny och låg som en båt på himlen. Om en vecka är vi på väg hem till Sverige igen. Det skall bli spännande o se om det bara är att kliva i sina Sverigeskor eller om dom kommer att klämma och kännas annorlunda, lite trånga kan man tänka sig. Kanske tar det lite tid att komma hem i bemärkelsen - känna sig hemma. En sak är vi säkra på. Vattenförsörjningen eller elen kommer vi inte att behöva oroa oss för och inte heller att elefanter bryter ned stängsel. När vi går upp på natten kan vi gå i mörkret utan att trampa på en skorpion eller spindel. Inte heller behöver vi skaka ur handdukarna innan vi torkar oss för att där inte skall ha gömt sig en oönskad gäst. Hundarna kommer det bli svårt att lämna. Den mäktiga naturen och den fantastiska utsikten. Braien - att sitta och äta under stjärnhimlen med en eld brinnande och kanske grilla nåt gott. Människorna som vi lärt känna lite och det oväntade som alltid händer här - där ingenting i stort sett bara går sin gilla gång.

Grillfest!

Igår hade vi vår avskedsfest för personalen med 7 kilo kyckling som vi grillade över den öppna elden vid braien. Vi var 16 stycken varav 3 barn. Vi åt också ris och en jätteskål med sallad och en "sås-mölja" med lök, paprika, tomat mm. Jag hade också bakat en kaka med kokos i en långpanna.Till detta serverade vi coca cola och vi hade en trevlig kväll och maten uppskattades. När alla var klara att gå hem fick vi hjälp med att bära upp resterna till köket cirka 30 meter och jag hann tänka. Det finns lite kyckling, ris och kaka kvar som Kjell o jag kan äta i morrn. När vi kom upp i köket med grejerna var det renrakat inte en smula kvar av nånting. Vi skrattade åt detta - det var ju meningen att det skulle ta slut och det visar ju att de gillade käket.. På bilderna grillmästarna Paul och Ben, Flora o Trust som tar mat - samt bildbevis för att katterna öppnat ögonen. Kattungarna är verkligen livliga de klättrar i gardiner och är överallt. Jag hann inte skriva färdigt igår eftersom vi först åkte till Alldays och lämnade folk, efersom det var lönehelg, sedan hem och till Kruidfontein för att lämna löner till dem som jobbar med bygget på Breakfast Point. Kort fika med Lea och Tony innan vi gled hem i solnedgången och såg både Zebra och Kudu. Det var kolmörkt när vi kom hem.

Djurflytt!

Det visade sig att en av de unga girafferna var skadad och tyvärr måst skjutas. Hon hade fastnat med ena klöven i en snara och hade kommit loss genom att förlora hela foten. Att snara är ett grymt sätt att tjuvjaga - djuren dör ofta en plågsam död och eftersom de sätter ut många snaror så tar de bara hand om några av djuren. När det gäller flytten av djur tycks allt i övrigt ha fungerat enligt planerna. I morse var det bara 5 grader varmt men nu är det klarblå himmel - inte ett moln och solen värmer så jag sitter i shorts. Temperaturskillnaderna är stora här nu mellan morgon dag och kväll. Någon frågade om kattungarna har öppnat ögonen och de har blivit riktigt stora nu och springer omkring och leker. Shangamira verkar förstå att de är små men ibland tar han en i nackskinnet och springer en bit ned den men i all vänskaplighet. I morgon skall vi ha en grillfest med de anställda här och vi bjuder på grillad kyckling, sallad, ris och ratatuille. Jag har också bakat en kaka i en långpanna som jag tänkte ha till efterrätt.Vi ska ta lite foton i morgon o se om vi hinner få in dem på bloggen innan vi åker. Det är mycket att stå i så här på sluttampen. Bilden visar ett lejon som ser lugn och avkopplad ut.

Veterinärbesök och helikopterfärd!

I söndags när Kjell kom ned till hundarna var Shangamira sig inte lik. Han verkade sjuk och helt apatisk. Han brukar alltid komma springande glad att se Kjell och vilja gå ut på en promenad direkt. Nu stod han bara intill väggen och såg helt olycklig ut. Vi lyckades få tag på en veterinär som hade jour och gav oss iväg med hundarna till Louis Trichard/Macado. Det visade sig att Shangamira hade hög feber och en infektion med det latinska namnet "ehrlichia canis" i dagligt tal här "gludula fever". Det är en typ av fästing infektion som angriper benmärgen och har dödlig utgång om den inte behandlas i tid. Innan veterinären kom fram till detta började han med att utesluta orm- eller skorpionbett, genom blodprov. Shangamira fick två sprutor och vi fick medicin med oss hem som han skall äta i tre veckor. Redan igår kväll blev han bättre och i morse var han samma glada, livliga, charmiga hund som vanligt. Idag åkte vi till grinden för att lämna nycklar till ett företag som skall flytta vilda djur från Modena - den del av ranchen som ligger på andra sidan huvudvägen. Där finns både giraffer och impala. Anledningen är att det är svårt att kontrollera om det förekommer tjuvjakt där eller ej. För att flytta djur använder man helikopter och sätter upp en jättestrut som djuren springer in i som sen blir midre och som leder upp på flaket på en jättestor lastbil. Bilderna visar Shangamira när han inte mådde bra och Kjell när han gör en helikopterfärd för att visa var Modena ligger. Det var en liten helikopter som landade mitt på vägen just innanför grinden till ranchen.

Lite av varje!

Vi har varit här ett år och vi har lärt känna de svarta som arbetar här lite grann. Kulturskillnaden är stor. Språksvårigheter är naturligtvis också ett hinder. Här säger man inte tack - en del gör det därför att de lärt sig att vi europeer anser det trevligt. Vi har ofta påpekat att det inte är bra att slänga urdruckna burkar, plast och glas i naturen men ständigt plockar vi eller säger till att det måste städas bort. Hälsningsfraserna på morgonen eller när man träffas är mycket hjärtliga och trevliga och det gäller att se glad ut. Gör man inte det det tror de att man är missnöjd med något. Ofta säger de inte hela sanningen från start utan del av den - till att börja med. Sen kommer resten efter ett tag. Att prata i liknelser är ett bra sätt att få kontakt. Ex: Vad tycker du med hjärnan och vad känner du med hjärtat och då skall man peka på respektive kroppsdel. Det finns en hel del humor hos många, så man kan ofta skratta ihop. De är mycket vidskepliga och Norman - som nu är i Sverige och besöker Leif - berättade för oss att förfädernas andar bor i ett av de höga berg som finns på ranchen. Kjell ville klättra upp men han kommer att bli nedkastad av andarna, som inte vill bli störda, så det är nog säkrast att låta bli. Norman är ändå den mest utbildade av alla på ranchen med 9 års skolgång. De tror också att en kvinna måste vara avhållsam 9 månader efter födseln annars drabbas hon av andarnas vrede. Inte undra på att det är mycket otrohet. Männen här har ofta flera kvinnor och en av våra anställda har familj en bra bit härifrån som han besöker på helgerna - ibland, samtidigt som han lever ihop med en annan kvinna här på ranchen. En del kvinnor här tycker inte det är så farligt om mannen är otrogen - huvudsaken är att han ger dem pengar till mat och till barnen. Man får inte glömma att det här är bushen, långt från städer och de flesta har ingen eller bara några års skolgång. De går ofta till Sangoman som de flesta av dem tror på. Både när de är sjuka eller behöver psykologiskt stöd, eller få råd om hur de ska lösa ett problem. Paul - med det stora leendet - som var med oss till doktorn sa att han aldrig går till Sangomor - De vill bara tjäna pengar. Han sa också att pengar är som fåglar - de bara flyger iväg - de är vackra när man har dem i handen men de flyger direkt och kommer inte tillbaka. Trust som kommer från Zimbabwe gav mig en fin komplimang, tror jag åtminstone. Hon sa: Christina - ditt hjärta och din hjärna har samma mål. Det finns otroligt mycket vidskepelse och spriritism här - en hel del av det som förekommer har vi förmodligen ingen aning om. Att lära känna en annan kultur är som att skala en lök - vi kanske har skalat bort ett par lager under det här året, men vi har långt kvar till kärnan.

Regnbågsnationen!

Egentligen skulle man kunna säga att Sydafrika är ett världssamhälle i koncentrat där många olika raser och kulturer finns representerade. Här finns 45 millioner människor - förmodligen fler som inte har nåt identitetsnummer. Sydafrika är tre gånger så stort som Sverige. Från Stockholm till Kapstaden är det drygt ettusen mil. Sydafrika har 11 officiella språk och här finns ingen medelsvensson. Tre fjärdedelar av befolkningen är svarta men skillnaderna är stora mellan olika folkgrupper. Det skiljer lika mycket mellan Xhosa och Zulu eller mellan Tswana och Sotho, som det gör mellan nord och sydeuropéer. Zulu är den största svarta folkgruppen, stolt över sin krigartradition med de typiska spjuten och sköldarna.De gjorde våldsamt motstånd mot de vitas erövringar. Europeerna söndrade och härskade genom att hetsa olika svarta folkgrupper mot varandra för att inte få ett enat motstånd. De vita utgör 13% och färgade 10%. Det sägs att alla dessa folk, svarta, färgade och vita trots sina olikheter präglas av en gemensam kärlek till landet, vidderna, bergen, djuren och naturen. Man har tagit de viktiga stegen mot ett jämlikt samhälle men det finns fortfarande många utmaningen att ta tag i innan den jämlikheten känns som verklighet för många sydafrikaner.

Elefanter kan förstöra mycket!

Igår åkte vi förbi Somerville som nu sköts om av Evens som jobbar åt oss. I övrigt bor inga där längre - så huset börjar se lite förfallet ut. Evans fru och barn är också där för att om möjligt hindra elefanter från att komma in och förstöra.De har tagit sig in genom stängslet som de trampat ner ungefär 50 meter av och innanför grindarna i trädgården har de vält palmer och haft sönder en stenbro. De har också krossat en pump och trampat ned vattenledningar. Riktiga vandaler kan man säga att de är. Vi anmäler till försäkringsbolaget men det tar tid och träd ersätts inte. Igår var vi också i Polokwane för att gå till banken och vi hade Paul - som alltid skrattar - och Isaak med oss till doktorn. Paul hade ett hjärta som galopperade och Isaak ont i ett öga. De fick medicin och var nöjda när vi åkte hem. Färden började halv åtta på morgonen och vi var hemma exakt tolv timmar senare efter att ha besökt Somerville på hemvägen. En heldag kan man säga då Kjell körde totalt 50 mil. Lång vägs färd mot mål. Idag är det mulet och inte så skönt men igår blev det riktigt varmt på eftermiddagen.
Nu har vi flyttat upp i Rondaveln - ett av gästrummen för att vårt rum skall förberedas och städas för nästa man som kommer hit i slutet av juli! Rondaveln är jättefin och ganska stor så här kan vi packa ihop våra grejer inför hemfärd. Jag såg att vi totalt skrivit 100 blogg inlägg sen vi kom hit och med detta inlägg spräcker vi hundratalet. Bilden visar Lea och Tony - när vi besökte dem på Kruidfontein och åt lunch tillsammans och hade en riktigt gyllene eftermiddag.

Bubbelpool - ett nytillskott!

För några dagar sedan kom den bubbelpool som vi beställt - en 10-sitsig sådan. Innandömet är beige och den står i en träram. Det tar lite tid innan den blir uppvärmd men ett par av våra trevliga gäster från Sälen, Mona och Rebecka hann ta ett dopp innan middagen sista kvällen. Vi äter alltid Poijkii som är en traditionell afrikansk gryta med kött, grönsaker potatis och kryddor som avslutningsmåltid för gäster. En mustig och jättegod rätt. Vi äter vid braien=grillplatsen när det är gäster här och vi tänder flera eldar med ved i järngrytor från huset ned till braien. Nere vid braien brinner alltid en eld och när Flora o Jane presenterar maten är de klädda i typiska afrikanska kläder. Det är en häftig upplevelse med eldarna mot den mörka men stjärnklädda afrikanska natten.

Sydafrikanskt vin

Det var den 6 april 1659 som allt började då den holländska bosättaren Jan van Riebeeck i sin dagbok prisde gud för att de första druvorna odlade i Kap-provinsen hade gått till vinpressarna. Det var en stor sensation och en efterlängtad nyhet bland de få europeer som befolkade den lilla proviantdepån som holländska ostindiska kompaniet byggt här. Under många år blev dock den sydafrikanska vinnäringen en bisats och det var först i slutet av 1700-talet som ryktet om de goda vinerna nådde utanför landets gränser. Ett litet område söder om Kapstaden gjorde man vin på muscatdruvan. Franska hugenotter som var förföljda i hemlandet fick en roll i vinindustrin. Området hette och hetar fortfarande Constantia och vinernas kraftfulla karaktär blev så uppskattad att till och med den franska noblessen, med Napoleon i spetsen plockade fram sina plånböcker. I en förteckning i kung Oscar 1 ägo framgår det att samlingens höjdpunkt var constansia-vinerna. Dagens sydafrikanska druvor har inte mycket gemensamt med de första vinerna. Sydafrika har idag också en alldeles egen druvsort. Den heter pinotage och är en korsning mellan pinot noir och cinsaut och togs fram vid universitetet i Stellenbosh 1925. Oavsett vilken druva man väljer så finns det en kryddig smak i alla viner från Sydafrika som man inte hittar någon annanstans i världen. En slags nationalkaraktär som gör landets viner unika.
I går var vi i Alldays och handlade och körde till Kruidfontein för att lämna lite varor och träffa Lea o Tony som är här och fotar. Vi åt lunch tillsammans och hade en trevlig eftermiddag innan vi gled hem och såg både giraff, eland - som är stora som älgar, samt impalas och kudus. Bilden visar ett Baobabträd som också är typiskt för området runt Kruidfontein. En skön resa hem i solnedgången.

Historisk personlighet!

Steve Biko, Black consiousness-rörelsens karismatiske ledare som blev torterad till döds 1977 - det har vi skrivit om - Han förbjöds redan 1971 av apartheidregeringen att tala med mer än en person i taget och blev arresterd vid en vägspärr 1977. Han kom aldrig ut ur fängelset mer. Hans död är höljd i dunkel men de flesta är ense om att han blev torterad till döds i fängelset. Apartheid-regimen fruktade honom då han var en sån fantastisk talare och ledare och fick människor med sig. Han ville höja de svartas tro på sig själva och att de skulle känna stolthet över sin färg och sin kultur. Han gjorde det genom att t.ex säga: "En förtryckares främsta vapen är den förtrycktas inställning." Hans namn och hans citat fick inte nämnas överhuvudtaget under apartheidtiden. Han var och är en stor hjälte för många svarta. Idag kan ingen hindra varken mig eller nån annan att citera honom. "Det är bättre att dö för en idé som kommer att leva - än att leva för en idé som kommer att dö".

Mer svenskbygd!

Vid Vaalfloden, ett par svenska mil söder om Potchefstroom i Transvaal ligger Scandinawia med en spännande historia Hit kom år 1864 ett 40-tal svenskar - de flesta smålänningar som rest från Kalmar för att vid Vaalfloden starta ett svenskt jordbrukssamhälle. Organisatör och initiativtagare till detta projekt var Oskar, Alarik Forssman, född i Kalmar. Han hade redan bott 17 år i Sydafrika. Jordbruksprojektet gick om intet, kanske på grund av kraftig torka och svenskarna spreds över boerrepubliken i Transvaal och många stannade kvar i staden Potchefstroom. De tog upp sina svenska hantverkskunskaper och hittade nya sätt att försörja sig själva och sina familjer på. Den fattige 17-årige utvandraren Carl Ludvig Olen från Kalmar, startade ett transportföretag och senare en kvarn. Hans son blev på 30-talet borgmästare i Potchfstroom. Idag lever släkten Olen kvar i Sydafrika. Under Boerkriget 1899-1902 tog många svenskar parti för boerna, de kalvinististka bönderna på högslätten som bildat sin egen republik och slogs mot den brittiska övermakten. Hundratals svenskar gav sig iväg till Sydafrika , de flesta för att slåss med boerna mot britterna. Men det fanns också svenskar som gick med på britternas sida. Afrikaintresset var stort i Sverige på 17-1800talet fast då reste man oftast till Afrika på enkel biljett. För de flesta utvandrarna var det otänkbart att ha råd med en returbiljett. Allt startar med en tanke som blir till handling. Att våga är att förlora fotfästet en stund - att inte våga är att förlora sig själv - sa Sören Kirkegaard. Man sår helt enkelt sin personlighet och sin kraft i en helt ny okänd miljö och skördar där sitt livsöde.

Har du släktingar i Sydafrika?

Tusentals svenskar har bosatt sig i Kaplandet och övriga SA under hundratals år. Fram till 1902 då Boerkriget tog slut, hade ungeför 6.000 svenskar emigrerat till Södra Afrika. Idag har omkring 70.000 sydafrikaner släkt i Sverige. En okänd del av vår svenska emigranthistoria. Statistik här visar att Sverige under slutet av 1800-talet var det femte största europeiska emigrantlandet till Sydafrika. Ett förhållandevis stort antal svenskar figurerar i den sydafrikanska historien. Det finns en öl som heter "Ohlsson". Det ölet uppkallades efter grundaren Anders Ohlsson som växte upp i Malmö, emigrerade 1888 och tog över en landsmans bryggeri i Kapstaden. Landsmannen hette Letterstedt och hade redan på 1830-talet startat ett bryggeri och sålde gott öl över hela Kaplandet. Både Letterstedt och Ohlsson blev rika och berömda. De två lade på 1800-talet grunden till vad som idag är South African Breweries, ett av världens största bryggerier. Det finns flera namn på platser med svensk anknytning i Sydafrika, norr om Port Elisabeth flyter Carlson River. Strax utanför Johannesburg ligger Bergstrom-hoek efter en svensk i Boerkriget. Kolla in din släkthistoria. Kanske har du okända släktingar här som bara väntar på att du skall höra av dig! Bilden visar Limpopofloden - en del av denna mäktiga flod finns här på ranchen.
Varje gång vi går till posten här så kommer det reklam och brev till de anställda. De handlar på något som heter Home choice på kredit och betalar en liten summa varje månad. Det tar lång tid och kostar naturligtvis mer att handla så här. Kjell har försökt att tala om att spara först och handla sen men det är inte så lätt att få gehör för. Problemet med att handla på långsiktig kredit är oftast att man inte äger en sak förrän man är dödstrött på den.

Vintersommar!

Idag är det jätteskönt och vi har hela poolen full med vatten och det går att bada igen. Gästerna kom med en chaufför som var så rädd eftersom det dök upp en elefant framför bilen så han skrämde upp allihopa i bilen. Chauffören skulle ligga kvar här men vägrade och Wilhelm var tvungen att köra framför honom till grinden så att han kom ut på vägen mot Messina där han ville bo över natten. Där finns inga elefanter. Några fler miljöbilder från ranchen. På torsdag kommer de hit med en 10-sitsig Jacuzzi som vi kanske hinner bada i några gånger före hemreswan. Kjell o jag håller på o jobbar med att skriva ned lite viktiga saker för att underlätta för det svenska par som kommer efter oss. När? Var? och Hur? kan man säga. Det fanns inget sånt när vi anlände och det tog tid och en hel del arbete innan vi kom i fas. En av bilderna visar Robert, mitt barnbarn, Emilia Kjells dotter och Erika på väg till Bushman´s paintings = grottmålningar som Bushmän gjort för tusentals år sedan. Den andra bilden visar huset vi bott i under ett års tid.

Game-Drives!

Varje dag är våra gäster ute på safari och jag tänkte försöka få in några bilder hur det kan se när man är ute i bushen och åker. Det mest fantastiska här är att du aldrig vet vad som väntar runt kröken, en elefanthord, lejon, leopard eller en impalahjord som hoppar jättehögt. Kanske ser du en mungo, en kudu, en klipspringer, zebror, giraffer eller en eland. Djurlivet här är så rikligt så det är nästan omöjligt att köra bil på ranchen utan att se något djur. För ett tag sedan körde vi på ett vårtsvin som kom farande upp på den stora asfalterade vägen mellan Pontdrift och Alldays. Han massakrerades under bilen och vi kunde inte göra nånting. Apor finns det gott om vid vägkanterna och fåglar så ibland tutar vi högt för att undvika att krocka. En gång kom en stor eland framför bilen på vägen från Messina - då var det nära en frontalkrock men Kjell lyckades undvika den - vilket var tur. En Eland är minst lika stor som en älg, så en frontalkrock är livsfarlig.

Polisinfo om elefanter

Igår ringde polisen vi gränsposteringen mot Botswana i Pontdrift och sade att några av våra elefanter var ute på den asfalterade vägen och vandrade. Snabbutryckning - Kjell, Wilhelm och Eugene vår PH gav sig av för att kolla om de haft sönder staketet och tagit sig ut. I så fall måste vi få in dem igen. Det visade sig att det inte var våra elefanter utan Nationalparkens och de var innanför stängslet. Inte en siffra rätt kan man säga. Ikväll kommer det gäster. Vi håller på att fylla poolen så att den ska kunna användas de närmaste dagarna. Den har fått ett glasfiberinlägg och ser jättefin ut. Vädret är mulet omkring 17 grader och i morse regnade det. Ovanligt så här års enligt uppgift.Bilden visar Face Montain - när vi besteg det och tog en bild på nära håll. Kjell hoppade ner i grottan under och jag tog bilden ovanifrån. Det var ett äventyr att bestiga Face Mountain och se att det varit bebott för många hundra år sedan.

Upploppet före uppbrottet!

Idag är det mindre än en månad tills vi startar hemresan den 2 augusti. Det finns mycket här som vi kommer att sakna och längta tillbaka till. Det skall naturligtvis bli fint att träffa barn - barnbarn, släkt och vänner igen efter så här lång tid. Naturen, djuren, människorna, friheten, tystnaden och den klara luften utan föroreningar kommer vi att minnas. Också de fantastiska solupp- och nedgångarna och stjärnhimlen som nästan ramlar ned på en. Hundarna som vi kommit så nära och även katterna. Vi har lärt oss en hel del genom att göra saker som som vi aldrig tidigare har gjort. Jag har inte skrivit på ett par dar då vi varit mycket upptagna. Först åkte vi till Alldays för att hämta millimill 25-kilos säckar till personalen. Affären ligger mitt i ett svart område där de byggt en massa hus. Det har varit regeringens prioritet att få bort kåkstäder och de här husen är cirka 50 kvadratmeter och i sten. De kallas "Nelson Mandela hus" eftersom projektet startades under hans ledning. Det finns tusentals sådana hus i Sydafrika - exakt lika stora. De fungerar bra men det är ofta stora familjer som bor i dem föräldrar och 5-6 barn. När vi kommer till affären så kommer det massor med små barn och skall hjälpa till att bära. Om vi åker en gång till skall jag ta med kameran och fota dem och ett hus så ni får en uppfattning. Har aldrig sett några andra vita i detta område. Det är barnen från de här husen som går i Alldays Skola. På stora ranchvägen mot grinden har vi de senaste dagarna mött massor med elefanter vid två olika tillfällen. Vi fick stå länge och vänta medan de passerade över vägen - minst 60 stycken med små barn. Sedan gled vi vidare med vår bil med elefanter runt oss - De är jättelika och man känner sig rätt liten i deras sällskap. De är också extra agressiva då de har småbarn. Se bild. Vi kommer förmodligen inte att kunna skriva lika ofta den här månaden då det är mycket att stå i men vi kommer ändå att höra av oss lite då och då. Vi har också storhandlat eftersom det kommer gäster i morgon söndag som stannar en vecka. Man kan antingen bara gå igenom nya erfarenheter eller växa med dem. Förhoppningsvis har vi lärt oss åtminstone lite om detta fantastiska land så att vi kan säga att vi växt en tum.

Dagens Sydafrika!

Trots såren från det förgångna och en fortfarande stor ekonomisk ojämlikhet - även om apartheidsystemet är dött så fungerar det ekonomiska apartheid trots alla försök till utjämning och utbildning. Med en ekonomi som hålls igång med låga löner och fortfarande mycket dålig utbildning för många svarta dröjer det åtminstone en till två generationer innan majoriteten av befolkningen får njuta alla frukterna av friheten. Att förse beolkningen med hyggliga bostäder är en enorm uppgift. Man har ändå hunnit ganska långt. Vad som är positivt är att det växer fram en svart medelklass i städerna, som har både bra utbildning och ekonomi. Bostadssegregationen är annars ganska påtaglig. Vita bor för sig i de största och finaste husen och svarta i mindre attraktiva områden. Landet fick en ny konstitution i maj 1996. Den är mycket modern. Bland de grundläggande rättigheterna i konstitutionen står inskrivet att ingen diskriminering får ske på grund av ras,kön, etniskt eller socialt ursprung, hudfärg, ofärdighet/sjukdom, religion, tro, kultur eller språk. När man lever här ett år blir man förvånad över hur få svart/vita äktenskap som förekommer. På landsbygden där vi befinner oss har vi inte sett det över huvud taget, men i städerna finns det i mindre utsträckning. Sydafrikas folk tycks, trots alla problem, ha utvecklat en struktur som är tillräckligt stark för att hålla samman landets olika kulturer. Det återstår att se om den styrkan och flexibiliteten blir bestående.

Upptakten till valet 1994!

PW Botha lät skriva om grundlagen 1983 och två tredjedelar av den vita befolkningen var för förändringarna. Presidentens makt ökades och man skapade tre lagstiftande karmrar i parlamentet: en svart, en indisk och en vit. Det behövs väl knappast påpekas att den vita kammaren var större än de andra två tillsammans. Den vita regimen fjärmade sig helt från tre fjärdedelar av befolkningen. Under de följande åren ökade de våldsamma protesterna stadigt fram till 1985 då regeringen införde undantagstillstånd som skulle råda under de kommande fem åren. Massmedia utsattes för sträng censur och mer än 30.000 människor fängslades utan rättegång. Flera tusen blev torterade. Botha avskaffade passlagarna men det räckte inte för att dämpa de svarta protesterna. Reformerna gjorde inget djupare intryck på resten av världen heller och de ekonomiska sanktionerna började bli kännbara, särskilt när utländska banker vägrade att förnya statslånen och värdet på valutan: Randen rasade. I Januari 1989 drabbades Botha av ett slaganfall och ersattes Av FW de Klerk, först som ordförande för nationalistpartiet och senare samma år valdes han till president.
I sitt öppningstal i parlamentet den 2 februari förklarade de Klerk att han skulle avskaffa de diskriminerande lagarna och legalisera ANC, PAC och kommunistpartiet. Hans slutade sitt tal i parlamentet med orden: Regeringen har bestämt att utan villkor frige Nelson Mandela. Under 1990-1991 avskaffades i stort sett alla gamla apartheidlagar. Den 21 december 1991 inledde "Convention for a democratic South Africa" CODESA förhandlingar om en övergångsregering bestående av alla rasgrupper och en grundlag som ger alla grupper politiska rättigheter. När de Klerk förlorade ett fyllnadsval till det konservativa partiet visade han politiskt mod med att utlysa en folkomröstning för att få stöd för sin reformpolitik. Resultatet överträffade de mest optimistiska förväntningarna 68,7% av de vita väljarna gav honom sitt mandat och tog klart avstånd från de konservativa längst ut på högerkanten. I städerna röstade mer än 80% för reformer medan det var betydligt jämnare på den konservativa landsbygden. Men bara i ett av de 12 valdistrikten Pietersburg/Polokwane vann nej till reformer. Det är här där vi finns i Norra Transvaal så det är väl inte konstigt att vi upplever det här området som ytterst konservativt. Det är bara genom att ta första stegen som det omöjliga kan bli möjligt, menade många svarta. Barnen får symbolisera den lite ljusare framtid som många svarta började skönja vid den här tiden.

Skoldags!

Söndag och kallt. 6 grader i morse - Vi satt i solen och drack morgonkaffe - det är skönt att sitta i solen så här på vintern. På sommarn är det bara korta stunder som det går an. Här är lugnt förutom de två killar som håller på att lägga glasfiber i stora poolen. Den lagades från läckan och nu ska det blir glasfiber som lär vara lättare att sköta. Vi var i Alldays skola för att ta bilder och vid ett av husen innan skolan träffade vi på den här lilla krabaten som verkade vilja börja skolan i förtid. På skolan dök Ungarna formligen in i kameran- de hade rast och vi gick sedan in i ett klassrum för att fota där. Alla ville vara med på bild När det gäller barn är det extra tydligt. Vi talar med stämbanden men kommunicerar med hela kroppen! Kjell o jag sjöng Imse-Vimse-Spindel för dem och de tittade storögt på oss.

Lönehelg - Macado nästa!

Igår åkte vi till Macado med cirka 12 personer på taket och i bilen. På hemvägen försvann en del i Alldays. Vi stannade och tog bilder på barnen i skolan som jag visar senare. Jag berättade tidigare att här bär de sina barn med en handuk som de knyter frampå magen och barnen blir som en liten ryggsäck. Här kommer bildbevis. Lägger också in en bild på några som satt på taket under resan till Macado. När det gäller att packa bilar fulla, utan och innan - så har Zimbabwerna utvecklat en enorm förmåga. De kan komma körande i en liten personbil som har 3 meter hög packning på taket + 10 personer inne i bilen. Om du vill lära dig packa mycket på en liten yta så är Zimbabwe den bästa platsen att lära sig det på. Rena universitetet. En gång när vi var ute och handlade för många gäster och stuvade och stuvade för att få plats med allt både på längden, bredden och höjden, inne i bilen och på flaket. Då kom en vit kille fram till osss och sa. "Jag kan slå vad om att ni kommer från Zimbabwe", så nåt har vi väl lärt oss i alla fall. Reklamfilmer som brukar visas om hur mycket plats det finns i bagaget på en liten, liten bil. Då har man inte tagit hänsyn till taket - som inte har något takräck och det går ju att packa hur högt som hellst. Lustigt nog är poliserna mycket toleranta mot enorma packningar och hur mycket folk som hellst på taket. När vi kom hem blev hundarna jätteglada - vi vägrade packa in dem som sardiner - de fick vara hemma och mådde helt säkert mycket bättre där.

Fria val!

Tvärs över hela landet sjängs Die Stem (den gamla nationalsången) vid midnatt natten mellan 26/27 april 1994 och den gamla fanan halades. Så hissade man den nya regnbågsflaggan och den nya nationalsången "Nkosi Sikelele Afrika" = Gud välsigne Afrika sjöngs. Bara några år tidigare hade folk kastats i fängelse för att de sjöng den vackra hymnen. Ordet för "rösta" fanns inte på något stamspåk, något som alla svarta "upptäckte" i samband med valet och det nya ordet "votele" bildades. Speciella röstande, i huvudsak handikappade och äldre fick rösta den 26 under överinseende av tusentals utländska observatörere och ett lika stort pressuppbåd. Dagen efter var det officiella valet. Även om det förekom våldsamheter innan valet så var det största problemet beträffande valet bristen på organisation och ett för litet antal röstsedlar. Många människor köade i två dagar utan att det fanns valsedlar eller valurnor. Genom samarbete förlängde man valproceduren och man lyckades vända ett fiasko till succé. ANC vann 62,7% av rösterna och tog alla provinserna utom 2. Nationalistpartiet fick 20,4%, vilket var tillräckligt för att garantera partiets representation i regeringen. Det nya Sydafrika uppstod och många svarta sade att äntligen hade landet fått tillbaka sin själ och den frihet som finns inbyggd i den mäktiga naturen. Lejonet som ser ut över vattnet får representera denna frihet.

I blåsväder!

Här blåser det kalla vindar i dag. Solen skiner men det är fortfarande kallt - Ni har förmodligen mycket varmare i Skandinavien. I blåsväder har också vår chef och PH här för ranchen hamnat. Han har tjuvskjutit och sålt en massa kött i samarbete med en vit granne. En av de anställda berättade lite och en van säkerhetskille fick i uppgift att göra en ordentlig undersökning. Den visade att det skjutits och sålts massor av kött på ranchen och att vår PH är ansvarig/delaktig. Eftersom ranchen är så stor så är det omöjligt att kontrollera 25.000 Hektar. Vi har haft säkerhetsvakter här sedan detta uppdagades. Tyvärr blev frestelsen för stor att tjäna lite extra pengar, trots ett osedvanligt bra jobb här på ranchen. Sanningen brukar förr eller senare komma ikapp den som inte har riktigt rent mjöl i påsen. Vi får se hur det här slutar. Polisutredning pågår och han är inte anställd här längre men ännu inte dömd. Livet är alltså långt ifrån händelselöst här på ranchen. Bilden visar en buffel men sådana djur har vi inte här på ranchen.

Jagad av elefanter!

Till Alldays med en kille med magsmärtor och hans gravida flickvän för kontroll på kliniken. Hon skulle kolla att allt var bra med fostret, vilket det var. Det tar drygt 1 timme att åka till Kruidfontein, ett annat hus på ranchen. Vi hämtade dem där och gav oss av till Alldays för Läkarbesök. Lite ärenden och sen körde vi tillbaka med Laurens - som tydligen hade druckit nån hembränd mölja på lördagen - som inte var bra och därför mådde mycket illa. Vi gav honom en lektion i det farliga i att dricka alkohol som man inte vet vad den innehåller - och att vi inte gör fler utflykter med honom till läkare för sådana problem. När vi på kvällskvisten äntligen gled hem över ranchen och var cirka 300 meter från huset såg vi några elefanter korsa vägen. Kjell backade en bit och vi väntade tills de gått in i buskarna bredvid vägen. Sen körde vi fram igen. Då kom en stor hanne trumpetande med öronen stående rätt ut och jagade efter oss. "Kör Kjell"- skrek jag och då gick det undan. Nu måste vi låsa grinden vid garaget så att eleranter inte tar sig in - eftersom de befinner sig så nära huset. Nu har det inte regnat på en månad och nu är dammen nedanför oss ett av de få rikliga vattenhål som finns att tillgå för djuren. Läskigt men spännande!

Höstsol och påklätt!

Att det är höst här syns tydligt på människorna. De har ofta mössor och varma jackor samt stövlar och långa strumpor. Även när det är sol och enligt vår skandinaviska uppfattning varmt - som en svensk sommardag - så klär man sig som vi gör hemma på vintern när det är köldgrader. Särskilt när vi kommer in till städerna som Musina, Macado eller Polokwane. När de svarta bär sina barn så gör de det oftast i en frotté -handuk som man knyter på magen o så sitter barnet och lutar sig med ansiktet mot moderns rygg, som en liten levande ryggsäck. Enkelt och genialt! Inga bärselar här inte. I Sverige skulle man förmodligen anse att en sådan enkel lösning är alldeles för riskabel. Barnen verkar må bra och följer på det här sättet varje rörelse mamman gör vilket ger trygghet och den lille vaggas till sömns. Förutom spädbarn har jag sätt 2-3 åringar fastsatta på det här sättet. Bilden visar Godfrey Padisa som är Florahs barnbarn när vi skjutsade henne till Sangoman för att han skulle lägga lera på fontanellen så att den inte växer ihop för snabbt! Han föddes här på ranchen i Florahs hus och hon och Jane agerade barnmorskor.

Nelson Mandela!

En av de få politiker som i stort sett hela världen har stor beundran och respekt för oavsett hudfärg. Efter 27 års fängelse, dömnd till livstid av en rasistisk regering visar han ingen bitterhet eller hämndgirighet utan medmänsklighet och värme. Detta gör honom så stor att hans gamla antagonister inte kan fortsätta att hata - när han själv inte gör det utan predikar forsoning och samarbete. Mandela är son till en rådgivare åt hövdingen i Themby-stamman nära Umtata i Transkei. Han gick på universitetet i Fort Hare, blev politiskt medveten och träffade Oliver Tambo. Tambo och Mandela öppnade det första svarta advokat-kontoret i landet men blev allt mer engagerade i ANC och de svartas kamp för frihet. 1962 lämnade Mandela landet men återvände samma år och greps i Rivonia 1963 och dömdes. I februari 1964 sändes han till fängelseön Robben Island och i februari 1990 släpptes han fri. År 1993 fick han Nobels fredspris tillsammans med de Klerk.
Upploppen i Soweto
I Sydafrika utbröt 1976 omfattande våldsamheter i Johannesburgs svarta förstad Soweto. Elevorganisationer uppmanade till protester mot att använda Afrikaans i svarta skolor samt den dåliga standard som både skolor och utbildning hade. Den 12 juni öppnade polisen eld mot en studentmarsh - vilket ledde till landsomfattande demonstrationer, strejker, massgripanden och upplopp. Under de följande 12 månaderna dödades över 1000 människor. Lejonet får symbolisera den svarta kampen för frihet. Steve Biko, Black Conschiousness-rörelsens karismatiske ledare, predikade hur viktigt det var att svarta kände stolthet och tro på sin förmåga och en framtid. Han dödades i september 1977. Okända säkerhetspoliser misshandlade honom i hans hem i Port Elisabeth tills han föll i koma. Utan medicinsk vård i flera dagar dog han en tid senare i Pretoria. Den hafsiga förundersökningen visade enligt domaren att ingen kunde ges skulden för det inträffade. Sydafrika skulle aldrig bli sig likt igen. En hel generation svarta ungdomar hängav sig åt kampen mot apartheid. Världsopinionen vände sig beslutsamt emot den vita regimen. Men de vita sydafrikanerna tänkte ingalunda acceptera det oundvikliga. De svarta ungdomarna hade bestämt sig för att förändra samhället. När man håller sand alldeles för hårt i handen så rinner den mellan fingrarna. Orättvisa rasistiska regler kan inte upprätthållas i all oändlighet.

Försök till bildbevis på gymmer!

Hoppas alla haft en fin midsommarafton - Här var det varmt och skönt men lite kyligare på kvällskvisten omkring 19 grader vid 21-tiden. Nu har jag fått in två bilder. En när Kjell tränar och en på del av gymmet. Äntligen! Så här på midsommardagen kan det vara nyttigt med lite historia.
Nelson Mandelablev ledare för underjordiska ANC och Oliver Tambo lämnade landet för att representera ANC i exil. Allt fler svarta aktivister greps och ANC och PAC inledde en sabotagekampanj genom organisationens väpnade grenar. I juli 1963 greps Nelson Mandela tillsammans med flera ANC-ledare. De åtalades för uppvigling och dömdes till livstids fängelse.
Hemländerna
Vervoerd mördades i parlamentet 1966 av en vit (det fanns inget uppenbart politiskt motiv) och efterträddes av BJ Vorster som 1978 följdes av PW Botha. Båda fortsatte att verka för den vansinniga idén om särskilda hemländer för de svarta och ett vitt Sydafrika. Planen gick ut på att samla alla svarta i hemländer som skulle vara självförsörjande och självstyrande på de olika stammarnas traditionella områden. Dessa områden saknade totalt infrastruktur, hade ingen industri och kunde inte försörja den växande svarta befolkningen. Utan hänsyn till födelseort delades de svarta in i tio olika stamgrupper och blev medlem i det hemland respektive grupp fått. De svarta skulle inte ha några rättigheter i SA och kunde inte vistas utanför hemlandet utan pass och särskilt tillstånd. Miljontals människor fråntogs sina ägodelar och tvångsförflyttades - gamla, oföra, kvinnor och barn och arbetslösa var särskilt utsatta. Först jämnades deras hem med marken och sedan placerades de i hemländer där de aldrig tidigare satt sin fot. De försågs med livsmedel för en kort tid men förväntades bli självförsörjande på en överbefolkad yta där jorden snabbt utarmades. Lidandet var enormt! Familjer splittrades när männen tvingades återvända till städerna som gästarbetare. Det blev förbjudet att anställa svarta som affärsbiträden, receptionister och kontorister. Istället för bostäder för de svarta gästarbetarna byggde man enorma härbärgen, Trots detta återvände många svarta familjer till städerna. Livet i lägren där de tvingades bo var hårt men hemländerna var ännu värre! Man kan bara föreställa sig de lidanden och den desperation som de svarta kände i detta land där man värderades till 100% efter hudfärgen. En av våra anställda berättade om hur han under apartheidtiden aldrig fick veta när arbetet skulle börja på jordegendomen där han var anställd. Upp för jobb klockan 05.00 - vänta tills det behagade den vita jordägaren att sätta igång jobbet vilket kunde ske kl 07.00 och avslutas när det passade. 12 - 13 timmars arbetsdag. Fanns man inte på plats när arbetsledaren behagade dyka upp - utan kanske sprang hem för att ordna något så fick man avdrag på den redan ynkliga lönen. Sägas bör att det även på den tiden fanns bra arbetsgivare som var boer och tog hand om sin svarta personal på ett bra sätt. Han säger att han är glad att få jobba för Vhembe. Det är ordning och reda, respekt och glädje med lön som en familj kan leva på samt ett pensionssystem som är fördelaktigt. Däremot anser han att många av lantbrukarna här i trakten lever kvar i gamla tankegångar och betalar dåligt och saknar respekt för svarta. Ett exempel är att de inte har fått köra bil eller lära sig något om maskiner, då kunskap ger makt och egna initiativ. Idag har Paul en egen bil som han är väldigt stolt över - även om den är både gammal och rostig. Eftersom området gränsar till Zimbabwe så får lantbrukarna här anställa Zimbabwier som naturligtvis kommer till SA för att få jobb och inte kräver så stor lön. Paul som berättar detta är en fantastisk kille som har världens bredaste leende och vars dröm är att han skall kunna skicka sina söner till universitetet. Eftersom han är med i vårt pensionsprogram så är det mycket möjligt att han lyckas i den föresatsen. Hallo Christina and Kjell - how are you - o så skrattar han gott och visar sina kritvita tänder. En häftig kille!

Annorlunda midsommarafton!

Vädret är ömsom sol och ömsom moln. Vi har ingen sill eller gräddfil och ingen snaps och ingen färskpotatis. Vi har några skivor lax till förrätt. Vi har däremot ganska varmt och skönt - Vi kommer att grilla vid braien i kväll och har bjudit hit Wilhelm - på grillfest. Han som är här o jobbar en månad efter studier på Handels. I går kom rektorn för Alldays Skola och en annan medlem i skolstyrelsen. Vi får se hur projektet utvecklar sig. Vi har nu gymmet klart och jag skall lägga till ett par bilder så får ni se att det ser ut som Fred Flintstone skall komma in och köra ett pass. Passar in gör de här trä-tränings attiraljerna i den här miljön. Ett annorlunda men funktionellt träningsgym.Tyvärr funkar inte bildprogrammet så vi kör utan bildbevis. Glad midsommar till alla som läser bloggen. Ta nu på er folkdräkterna och dansa tjo o tjim runt midsommarstången - och sätt inga sillben i vrången - då missar ni valsen på bryggan - men slå ihjäl myggan - även om de inte ger malaria - så kan de va farlia.

Tshipise - Forever Resort

Hit åkte vi för att fira Kjells födelsedag den 15. När vi hunnit halvvägs upptäckte vi att vi glömt kameran hemma, typiskt. Tshipise betyder "någonting varmt" och hela stället är uppbyggt runt en varm källa som producerade massor med hälsosamt vatten. Det fanns flera pooler med varmt källvatten. En var specialiserad på reumatism och den var varmast en annan var cirka 35 grader varm och vattnet innehöll en hel massa bra mineraler och ämnen som är välgörande för kroppkakan. Det fanns också en vanlig pool cirka 23 grader. Vi gick till den ursprungliga källan som upptäcktes på 20-talet och där ångade det om vattnet och det bubblade så det såg ut som man badade i "groggvirke". Därifrån gick det en bäck som förde källvattnet till de olika polerna. När vi kände på vattnet i bäcken så var det verkligen hett. Vi hade bokat en rondavel med sovrum, badrum med badkar och ett kök så vi kunde, om vi ville laga vår egen mat för bara Rand 340 exklusive frukost. Det fanns en husvagnsdel som var jättestor 370 platser för husvagnar och när vi gick runt där verkade det överfullt. Eftersom det var helg var det också välbesökt av barnfamiljer. Man kan säga att det är en riktig semesterby som förutom alla pooler har Tennis banor Volleyball plan, Liten golfbana, Bowlingplaner,Ridning, Lekpark för barnen samt Vandringsleder, en teater mm. Vi åt både lunch och middag på restaurangen. Vi satt också en stund i baren och pratade med ett ungt boerpar där han så gott som växt upp här på lov då han kom hit i husvagn med sina morföräldrar. Nu var han där med sin flickvän och var lycklig över att många äldre anställda kände igen honom. "Här tillbringade jag de bästa stunderna av min barndom" berättade han. "Då var det inte så stort och utbyggt som nu - men stämningen var densamma" sa han. Vi fick också veta att filmen "The wild Geese" filmats här med bl a Richard Burton och Roger Moore. Filmbolaget hade hyrt anläggningen i 11 dagar för en million Rand. En häftig helg på ett annorlunda ställe med massor av möjligheter till aktivitet. Vi lagade frukosten själva i vårt Rondavel kök innan vi begav oss hem igen den 16. Bilden visar ett baobab träd som är så typiskt för den här anläggningen.
Här kunde vi gärna ha stannat och badat brunn i några dagar.

Var är kattmamman med ungarna?

Igår kväll upptäckte vi att kattungarna med moder inte låg i den korg vi gjort i ordning och ställt högt så att inte hundarna skulle komma åt. De fanns inte där längre och med hänsyn till att katter är jättebra på att gömma sig så hittade vi dem inte trots idogt sökande. I morrn när det är ljust hittar vi dom säkert tänkte vi innan vi kvartade in. I morse var mamman ute på vift och jag följde henne så gott det gick och såg henne försvinna under en köksbänk som har en hålighet. När jag lyste in med en lykta ser jag hela familjen där också och vi kan andas ut. Inget ont har drabbat kattungarna. I morgon fyller Kjelll år och vi ska åka iväg till en annan lodge och sova över natten. Det är helgdag här på tisdag. Det blir förmodligen vår sista utflykt innan vi åker hem i augusti. Vi åt en långfrukost nere vid braien=grillplatsen och det är skönt att sitta där i solen. Det var för hett bara för nån månad sen men nu är det jätteskönt.
Det var ett tag sen jag pratade historia så jag fortsätter där jag slutade sist.
Svart motstånd
1949 utarbetade ANC ett handlingsprogram som manade till öppet motstånd i form av strejker, civil olydnad och protestmarscher. De fortsatte under 50-talet.I Juni 1955 hölls en kongress i Kliptown nära Johannesburg. Ett antal organisationer, bland annat indiernas kongressrörelse och ANC, antog en frihetsdeklaration. Denna förmedlade en vision av en icke-rasistisk, demokratisk stat. Den 21 mars 1960 uppmanade Pan African Congress, (PAC) till landsomfattande demonstrationer mot de avskydda passlagarna. När demonstranterna omringar en polisstationen i Sharpville öppnar polisen eld. 69 människor dödas och 160 skadades. Både i Sydafrika och utomlands anser man att kampen gått in i en ny fas. Den vita regimen hade visat sitt rätta ansikte. Det Skandinaviska motståndet mot aparteid och stödet för dess offer och ANC kan sägas starta på allvar i och med massakern i Sharpville. Kort efteråt förbjöds både PAC och ANC och säkerhetsstyrkorna fick rätt att hålla människor i förvar under obegränsad tid utan rättegång. Premiärminister Verwoerd utlyste en folkomröstning i republikfrågan och en knapp majoritet av de vita väljarna röstade ja till förändringen. Verwoerd drog sig ur det brittiska samväldet och i maj 1961 föddes den Sydafrikanska republiken. Bilden visar två flodhästar och det är nästan en förolämpning mot dem att låta dessa bestar symbolisera apartheids fula och trångsynta ansikte.

Med öppna ögon

Jag hittade ett bättre kort på kattungarna. Jag hade lyckats ta upp dem för fotosejour. Mamman är mycket omvårdande och tycker inte om att man tar upp hennes små trasselsuddar och tittar på dem. Vi har lite stackmoln men i övrigt är det en riktigt fin lördagseftermiddag. Dom små har inte öppnat ögonen ännu. Egentligen behöver de här småttingarna inte ha nån brådska med det. Vi människor brukar ju inte öppna ögonen helt förrän vi har hunnit till mogen ålder - om ens då.

Dimman lättar!

När vi vaknade i morse, vid 05.30 låg det en dimma över hela nejden - det såg verkligen trolskt ut och vi nästan såg hur älvorna dansade och bergstrollen drog djupa andetag och skymtade på våra koppies. Nu har solen gått upp, dimman lättat och färgerna har kommit tillbaka. Det är fortfarande lite kyligt men snart blir det varmt och skönt. Igår kväll var det ljummet ute och vi grillade spett över öppen eld. Hundarna deltog med intresse i grillandet. Idag har Shangamira lindat in sig i en filt helt och hållet. Han ligger på en madrass här på kontoret. Han sover täckt av hela filten - inte ens öronen sticker fram - det ser rätt roligt ut. Gurli tittar frågande på honom och undrar vart han tog vägen. Shangamira som är en vakthund skäller ilsket på de svarta som arbetar med taket och poolen - så vi brukar ha honom instängd på kontoret. Nu är de klara så han kan röra sig helt fritt. Kjell brukar också ta ut hundarna lite då och då för motion och träning när vi har mycket folk som arbetar och rör sig här. Det är tyst och fridfullt. När nu bildprogrammet verkar vara på gott humör lägger jag in en bild på kattungarna. De är en vecka och en dag gamla men verkar inte ha öppnat ögonen än. Jag undrar när de kommer att göra det.

Skolmat i Alldays!

Detta är en bild som visar var skolmaten lagas och delas ut till alla i Alldays skola. Ni som var med i Kenya känner igen detta eller hur? De här barnen äter och ber om påfyllning. Skulle de få skandnaviska barns skolmåltider skulle de betrakta dem som riktig lyxmat. Sammanfattningsvis om Alldays skola. Det brukar inte vara svårt att dra sitt strå till stacken om det finns en vettig stack att dra stråna till. Jag hoppas att Norrmännen tar tag i den här stacken som flitiga myror. Säkert kan de få flera Rahmqvist-företag i Skandinavien med sig.

Besök i Alldays Skola!

Igår gjorde vi ett besök i Alldays Skola och pratade med rektorn. Norrmännen vill göra en hjälpaktion för en skola här i närheten och Alldays är ju nästgårds. Rektorn var en mycket trevlig svart man som berättade om alla utmaningar de hade. Det var så han uttryckte sig om problemen - utmaningar. En minst sagt positiv inställning. Dåliga toiletter - nedslitna lokaler och 697 elever både flickor och pojkar. Bland dessa finns 200 föräldralösa. Eleverna är från 6 - 18 år gamla. De finns också 23 lärare som är mycket engagerade och ställer upp en hel del ideellt för sina elever.Denna skola var från böjan helvit - men 1994 tilläts också svarta barn att gå i samma skola som vita när apartheid upphörde. Några svarta barn ville börja i Alldays skola. Det resulterade i att alla föräldrar flyttade sina vita telningar till en skola i Vivo som ligger cirka 6 mil från Alldays och som är helvit. Alldays skola stängdes. Innan man lämnade skolan saboterades swimmingpool och tennisplan och allt material togs till Vivo. Skolan öppnades igen 1998 och har idag bara svarta elever. Vi fick också höra att ett problem är att föräldrarna ofta arbetar på annan ort under veckorna och lämnar barnen ensamma hemma och först kommer hem fredag kväll eller lördag morgon. En elvaåring kan därför ha ansvaret för ett par småsyskon hela veckan med mat, tvättning läggning etc. Detta fungerar inte alltid så bra och vissa barn kommer med smutsiga kläder och har inte fått tillräckligt med mat. I skolan betalar staten ett mål mat per dag och det är viktigt särskilt för dem som inte får nåt hemma. Jag är engagerad i ett skolprojekt i Kenya och jag trodde att skolorna i SA hade det betydligt bättre. Förmodligen är det också så i städer och modernare samhällen men här i bushen är förhållandena inte så mycket bättre än i Kenya. Vi fick också höra att det bara finns en socialarbetare i hela Alldays.

Katter i bild

Det verkar omöjligt att få in bilder just nu - jag vet inte varför men jag prövar igen.
Inte så kul utan bilder - vet inte vad som hänt - det har funkat tidigare. Men skam den som ger sig. Nu äntligen fick jag in en kattbild. Mor och ett av barnen. Det får räcka. Vågar inte utmana ödet. Svart-vitt så det förslår. Livet är ju inte svartvitt utan har en massa gråtoner men de här små liven är verkligen svartvita.

Kattungarna!

Som jag berättade har "pain in the ass" fått två små kattungar. Den ena ser precis ut som hon svart och vit och den andra är helsvart. Vi har lagt dom i en liten låda där mamman också får plats och hon tar hand om dem riktigt bra. Vi ger mamman ordentligt med mat så att hon får tillräckligt åt sina små. Dom växer men det går långsamt och vi har inte presenterat Shangamira för dem än. Det är kallt här blåsigt och molnigt och det går nästan inte att sitta i utekontoret och jobba - åtminstone inte längre stunder. Wilhelm från Sverige kom hit i går kväll. Han ska vara här en månad och jobba tillsmmans med Louis med att bygga en damm. Han bor i ett av personalhusen och skall sköta sig själv. En tur till Afrika för att jobba en månad tyckte han kändes bra efter att ha avslutat handelshögskolan bara för nån vecka sen. Vi bjöd honom på välkomstmiddag igår kväll när han anlände. Idag är det så kallt så man kan inte sitta här på utekontoret nån längre tid. Därför blir det en kortis! Jag har försökt lägga in en bild men idag strejkar bildprogrammet. Katterna får vi förevisa när det funkar igen.

Musina - ännu en tripp!

Vi tog med Trust som jobbar på Kruidfontein till gränsposteringen mot Zimbabwe för att förnya hennes arbetstillstånd. Det finns ett papper här från "Department of Home Affairs" som säger att vi har rätt att ha 50 anställda från Zimbabwe. När huset här på berget byggdes så var nog hela 50 Zimbabwier här och jobbade men nu är det inte så många. Vi behövde bara besöka immigrationskontoret på den sydafrikanska sidan. Det gick förhållandevis snabbt och tog bara knappt två timmar. Trust berättade att det blivit något bättre i Zimbabwe men att en lärare tjänar omkring Rand 500 i månaden och att en städerska får cirka 200 Rand för en månads arbete. Trust som tjänar betydligt bättre här vill under inga omständigheter tillbaka till Zimbabwe. Vi ägnade resten av dagen åt diverse inköp bland annat av kopplingar till vårt vattenledningssystem. Det går ofta sönder och nu var det dags igen. Vi inhandlade också nät för grästaket och lite annat smått och gott. I morse när vi vaknade hade en av våra katter "a pain in the ass" fött två små kattungar i en av våra soffor. Det kändes lite förvånande då vi trodde att båda katterna var tjejer. Kanske hade vår svar/vita varit ute på äventyr och träffat en killkatt! Vi gjorde ordning en liten korg åt dem men mamman verkar inte helt intresserad. Hoppas att de överlever och att hon har mat åt dem. På bifogade foto visar vi poolen när de jobbar med den. Katterna får vi fota när de blivit något större.

Inte både hängslen och livrem!

Det mesta arbetet här är manuellt. Inga säkerhetsanordningar finns och ibland har vi hjärtat i halsgropen när de klättrar omkring på taket och fäster gräs. Klockan sju på morgonen sätter de igång med både pool och taket till vårt blivande gym. Två olika arbetslag. Omkring halv ett går de på lunch och siesta och blir borta ett par timmer. Klockan 17.00 slutar de för kvällen. Solen går ned redan omkring klockan 17.30 så här på vintern. De bor här i ett par lediga personalbostäder medan de arbetar här. I morgon skall vi åka med Trust till Zimbabwegränsen för att hjälpa henne att förnya arbetstillståndet. Vi hoppas att köerna inte är jättelånga. I Sverige skulle det vara rigorösa bestämmelser omkring både arbetet med poolen och taket. Pooljobbet leds av en vit kille som kommer hit och tittar mellan varven. Taket till gymmet däremot har en svart chef. Han har ingen bil så vi fick lov att hämta honom och hans arbetslag i Alldays och vi har även köpt en del material åt honom. Kjell är så stolt över att dom kallar honom Sir här - och har stor respekt för honom. I egenskap av man har man en naturlig makt och ställning här - så det blir nog problematiskt för hans arbetskamrater i Sverige att leva upp till hans förväntningar - när han börjar jobba igen. Jag som "tjej" - har ju inte alls samma status här. Kraven på mej är däremot helt orealistiska. Jag skall helst tänka som en man, uppföra mig som en dam, se ut som en fotomodell och jobba som en häst. Jag försöker inte ens leva upp till dessa orimliga krav. Istället kan jag säga att jag kommit i metallåldern: silver i håret, guld i tänderna och bly i häcken.

Byggarbetsplats

På hela terassen där poolen ligger pågår arbete. Poolen har en spricka och läckte jätte mycket. Nu håller den på att lagas och gymmet som byggs bredvid kontoret får tak "thatched roof" vilket innebär grästak. Vi har just varit i Alldays till läkaren med Pete som skadade tummen för ett bra tag sen. Han har varit ledig och kom tillbaka med en infekterad tumme. Vi hämtade också millimill till de anställda - bilen var totalpackad på flaket vid hemkomsten. 50-kilos säckar till var och en - 12 varje månad + en 80-kilos säck till Paul som också var med för att hjälpa Kjell med säckarna. Flora följde också med oss för hon skulle uträtta några ärenden så Jane fick ensam se till huset. I morse var det bara 8 grader varmt och vi kunde inte sitta på utekontoret på morgonen och jobba. Det var för kallt helt enkelt - Nu klockan 16.00 sitter jag här i shorts och linne. Bilderna visar Kjell - vår vän Fredrik och Lucas vår PH. Det var när Liliane, min syrra var här och en kompis Monica, med vuxna barn Fredrik och Anders. Vi var på Safari och hade just sett elefanter. Därav de glada minerna. Den andra bilden visar när vi äter lunch med barn och barnbarn på Krokodilfarmen vid jultiden. Vad serveras, gratinerd krokodil naturligtvis! Jättegott tyckte alla, utom Kjell som har bestämt sig för att krokodil smakar pest. Tiden bara rusar iväg tycker jag och världen står stilla i en rasande fart - Barnen var här i jul och Liliane och CO - i mars. Minnesbilder som som känns betydligt roligare än foton på byggarbetsplatsen.

Ny månad - sommar i Sverige - vinter här!

Ganska fantastiskt - här var det bara 11 grader i morse - den 1 juni och eftersom solen inte lyser in i kontoret så är det fortfarande kallt här. Jag sitter med tröja och jacka. Direkt i solen är det varmt och skönt och himlen är totalt molnfri. Det är bara två månader kvar tills vi återvänder till fäderneslandet. Det känns lite konstigt - både roligt att komma tillbaka hem - träffa familj och vänner. Tråkigt, däremot att lämna det här fantastiska landet, människorna, naturen och djuren och alla annorlunda upplevelser som vi tar del av här dagligen. För att förstå människorna och deras verkligehet är det bra att ha historien i bakhuvut så jag fortsätter mitt försök att förmedla det viktigaste. 1948 gick nationalistpartiet med DF Malan i spetsen till val på åtskillnadspolitik d.v s apartheid. De kunde bilda regering i koalition med Afrikanderpartiet och med en listig valkretsindelning och ett omfattande manipulerande behöll de makten ända fram till valet 1994. Snabbt instiftades lagar som drabbade den svarta och färgade befolkningen mycket hårt:
- Svarta fick ej äga mark - Registrering av hudfärg i följande kategorier: Vita, asiater, färgade och svarta. - Förbud mot sexuella förbindelser mellan raser. - Förbud mot blandäktenskap. - Varje ras skall bo i särskilda områden. - Skilda stränder, bussar, toaletter, skolor etc. - Svarta var skyldiga att alltid ha identitetshandlingar på sig. Lägre utbildning för svarta "i nivå med deras förstånd". Flerrasiga partier förbjöds. Speciella hemländer skapades dit svarta skickades. Den holländska reformerta kyrkan ansåg att man kunde rättfärdiga apartheid religiöst. "Rasåtskillnad var en gudomlig ordning" det var deras "volks" heliga uppdrag att bevara den vita rasen ren, i det förlovade landet. Apartheid utgick ifrån att de vita var överlägsna afrikaner, färgade och indier och att det gällde, att för all framtid, befästa denna överlägsenhet. En tragisk utveckling i Sydafrika när hela Europa och nästan hela övriga världen - efter Hitlers härjningar - insåg den galenskap och det lidande som "herrefolksidealet" skapat.

Grape-frukt direkt från träden!

På Kruidfontein finns det en fruktträdgård med citroner, apelsiner och grapefrukt. Vi var där för några dagar sedan och plockade direkt från träden. Det smakar verkligen färsk frukt. Blodgrape är en en riktig höjdare till frukosten. Just nu håller de på och bygger taket till vårt gym - det lär nog bli klart under nästa vecka. Igår satt Kjell och jag nere vid grill-platsen - braien som det heter här och åt middag. Månen var ungefär halv och vi eldade en skön brasa - kvällarna börjar nu likna svenska sommarkvällar - skönt men lite kyligt. Dagarna är jättevarma och det är för det mesta sol och molnfri himmel nu på vintern. Norman, som är chef för huset här har åkt till Sverige för att hälsa på Leif och han kommer att vara kvar till i mitten av augusti.
Det har varit lönehelg och idag på eftermiddagen skall vi åka till Alldays och hämta anställda som skall börja jobba på måndag. Nu har vi pratet nutid om vår resa och hemkomst ett bra tag. Nu är det dags att återgå till den kortfattade sydafrikanska historien.
År 1924 kom Nationalistpartiet till makten under Hertzogs ledning. På programmet stod bland annat: Att främja afrikandernas intressen, självständighet och rasåtskillnad. I valet 1929 gjordes för första gången -det svarta hotet- till den viktigaste frågan. Herzog lyckades framställa sig själv och NP som den vite mannens förkämpar och Smuts och Sydafrikanska Partiet (SAP) som förespråkare för jämlikhet mellan raserna. I verkligheten låg deras inställningar inte särskilt långt ifrån varandra och 1933 bildade de en koalition med Herzog som preminister och Smuts som vice premiärminister. Denna paktregering föll inte förrän 1939 och då på frågan om Sydafrika skulle delta i andra världskriget eller ej. Herzog förespråkade neutralitet och han tvingades avgå till förmån för Smusts. DF Malan och hans anhängare bildade "Purified National Party" som snabbt blev en viktig politisk kraft för Afrikanderna. Afrikaner Broederbond - ett hemligt ultranationalistiskt brödraskap blev en inflytelserik rörelse bakom partiet och många ekonomiska, kulturella och politiska organisationer stöttade deras volk=afrikanderna. Samtliga premiärministrar från 1948 fram till 90-talet har varit medlemmar i Broederbond. Oxvagnens väktare var en ytterlighetsorganisation med starka sympatier för Hitler och hans idéer om en överlägsen ras. De var övertygade om att Afrikanderna var denna överlägsna ras med rötter i Tyskland och Holland. Det är bara att beklaga. Blind överygelse är ofta sanningens farligaste fiende.

Slutfasen på vår resa - mot Polekwane!

Vi lämnade Majuba Lodge och Volkrust med Shangamira i baksätet. Det blåste fortfarande hårt och det kändes nästan som en svensk höststorm. Vi hade ungefär 50 svenska mil till Polekwane. Efter Ermelo, en charmig stad med trevlig bebyggelse och Middleburg som var en storstad med industrier, körde vi igenom en hel massa samhällen endast befolkade av svarta. Ganska välordnade men utdragna längs stora vägen. Alla hus verkade ligga efter vägen. Vi trodde efter ett tag att vi kört fel då dessa samhällen inte fanns på vår karta. Shangamira satt i baksätet och tittade ut. Vi behövde inte ha honom kopplad då han verkade förstå att han inte skulle störa chauffören. Däremot rastade vi ganska ofta för hans skull. Det var svårt att hitta inkvartering - som också tog emot hundar. Till slut ringde vi till King´s Castle i Polekwane och frågade om de kunde göra ett undantag eftersom vi bott där ett par gånger tidigare. De accepterade att vi skulle ha Shangamira med oss. Vi startade tidigt från Majuba Lodge men var först framme vid King´s Castle vid halv sex på kvällen. En lång och ganska tröttsam resa med Shangamira som verkligen skötte sig hund-föredömligt. Efter att ha installerat oss på King´s Castle åt vi alla tre och somnade ganska tidigt. Bilder från Kings Castle, Shangamira och på vår lilla trevliga bil som fraktat oss cirka 200 mil över berg, dal och genom stad i 10 dagar. Nu var det bara att köra över Louis Trichard till Musina och lämna igen vår hyrbil. Där hämtade oss Louis, vår mekaniker och när vi kom hem blev Shangamira jätteglad att träffa Girly igen. Hon var inte lika glad åt hans uppvaktning men efter nån dag förstod han att Girly är en gammal dam och inte intresserad av hans närmanden. I bagaget har Kjell o jag fått en uppsjö av roliga, spännande och vackra minnen som vi i framtiden kan återvinna i tankarna när vi känner för det.