Några bilder vi aldrig glömmer!

Igår satt vi nere vid braien och grillade. Månen var så gott som ny och låg som en båt på himlen. Om en vecka är vi på väg hem till Sverige igen. Det skall bli spännande o se om det bara är att kliva i sina Sverigeskor eller om dom kommer att klämma och kännas annorlunda, lite trånga kan man tänka sig. Kanske tar det lite tid att komma hem i bemärkelsen - känna sig hemma. En sak är vi säkra på. Vattenförsörjningen eller elen kommer vi inte att behöva oroa oss för och inte heller att elefanter bryter ned stängsel. När vi går upp på natten kan vi gå i mörkret utan att trampa på en skorpion eller spindel. Inte heller behöver vi skaka ur handdukarna innan vi torkar oss för att där inte skall ha gömt sig en oönskad gäst. Hundarna kommer det bli svårt att lämna. Den mäktiga naturen och den fantastiska utsikten. Braien - att sitta och äta under stjärnhimlen med en eld brinnande och kanske grilla nåt gott. Människorna som vi lärt känna lite och det oväntade som alltid händer här - där ingenting i stort sett bara går sin gilla gång.

Grillfest!

Igår hade vi vår avskedsfest för personalen med 7 kilo kyckling som vi grillade över den öppna elden vid braien. Vi var 16 stycken varav 3 barn. Vi åt också ris och en jätteskål med sallad och en "sås-mölja" med lök, paprika, tomat mm. Jag hade också bakat en kaka med kokos i en långpanna.Till detta serverade vi coca cola och vi hade en trevlig kväll och maten uppskattades. När alla var klara att gå hem fick vi hjälp med att bära upp resterna till köket cirka 30 meter och jag hann tänka. Det finns lite kyckling, ris och kaka kvar som Kjell o jag kan äta i morrn. När vi kom upp i köket med grejerna var det renrakat inte en smula kvar av nånting. Vi skrattade åt detta - det var ju meningen att det skulle ta slut och det visar ju att de gillade käket.. På bilderna grillmästarna Paul och Ben, Flora o Trust som tar mat - samt bildbevis för att katterna öppnat ögonen. Kattungarna är verkligen livliga de klättrar i gardiner och är överallt. Jag hann inte skriva färdigt igår eftersom vi först åkte till Alldays och lämnade folk, efersom det var lönehelg, sedan hem och till Kruidfontein för att lämna löner till dem som jobbar med bygget på Breakfast Point. Kort fika med Lea och Tony innan vi gled hem i solnedgången och såg både Zebra och Kudu. Det var kolmörkt när vi kom hem.

Djurflytt!

Det visade sig att en av de unga girafferna var skadad och tyvärr måst skjutas. Hon hade fastnat med ena klöven i en snara och hade kommit loss genom att förlora hela foten. Att snara är ett grymt sätt att tjuvjaga - djuren dör ofta en plågsam död och eftersom de sätter ut många snaror så tar de bara hand om några av djuren. När det gäller flytten av djur tycks allt i övrigt ha fungerat enligt planerna. I morse var det bara 5 grader varmt men nu är det klarblå himmel - inte ett moln och solen värmer så jag sitter i shorts. Temperaturskillnaderna är stora här nu mellan morgon dag och kväll. Någon frågade om kattungarna har öppnat ögonen och de har blivit riktigt stora nu och springer omkring och leker. Shangamira verkar förstå att de är små men ibland tar han en i nackskinnet och springer en bit ned den men i all vänskaplighet. I morgon skall vi ha en grillfest med de anställda här och vi bjuder på grillad kyckling, sallad, ris och ratatuille. Jag har också bakat en kaka i en långpanna som jag tänkte ha till efterrätt.Vi ska ta lite foton i morgon o se om vi hinner få in dem på bloggen innan vi åker. Det är mycket att stå i så här på sluttampen. Bilden visar ett lejon som ser lugn och avkopplad ut.

Veterinärbesök och helikopterfärd!

I söndags när Kjell kom ned till hundarna var Shangamira sig inte lik. Han verkade sjuk och helt apatisk. Han brukar alltid komma springande glad att se Kjell och vilja gå ut på en promenad direkt. Nu stod han bara intill väggen och såg helt olycklig ut. Vi lyckades få tag på en veterinär som hade jour och gav oss iväg med hundarna till Louis Trichard/Macado. Det visade sig att Shangamira hade hög feber och en infektion med det latinska namnet "ehrlichia canis" i dagligt tal här "gludula fever". Det är en typ av fästing infektion som angriper benmärgen och har dödlig utgång om den inte behandlas i tid. Innan veterinären kom fram till detta började han med att utesluta orm- eller skorpionbett, genom blodprov. Shangamira fick två sprutor och vi fick medicin med oss hem som han skall äta i tre veckor. Redan igår kväll blev han bättre och i morse var han samma glada, livliga, charmiga hund som vanligt. Idag åkte vi till grinden för att lämna nycklar till ett företag som skall flytta vilda djur från Modena - den del av ranchen som ligger på andra sidan huvudvägen. Där finns både giraffer och impala. Anledningen är att det är svårt att kontrollera om det förekommer tjuvjakt där eller ej. För att flytta djur använder man helikopter och sätter upp en jättestrut som djuren springer in i som sen blir midre och som leder upp på flaket på en jättestor lastbil. Bilderna visar Shangamira när han inte mådde bra och Kjell när han gör en helikopterfärd för att visa var Modena ligger. Det var en liten helikopter som landade mitt på vägen just innanför grinden till ranchen.

Lite av varje!

Vi har varit här ett år och vi har lärt känna de svarta som arbetar här lite grann. Kulturskillnaden är stor. Språksvårigheter är naturligtvis också ett hinder. Här säger man inte tack - en del gör det därför att de lärt sig att vi europeer anser det trevligt. Vi har ofta påpekat att det inte är bra att slänga urdruckna burkar, plast och glas i naturen men ständigt plockar vi eller säger till att det måste städas bort. Hälsningsfraserna på morgonen eller när man träffas är mycket hjärtliga och trevliga och det gäller att se glad ut. Gör man inte det det tror de att man är missnöjd med något. Ofta säger de inte hela sanningen från start utan del av den - till att börja med. Sen kommer resten efter ett tag. Att prata i liknelser är ett bra sätt att få kontakt. Ex: Vad tycker du med hjärnan och vad känner du med hjärtat och då skall man peka på respektive kroppsdel. Det finns en hel del humor hos många, så man kan ofta skratta ihop. De är mycket vidskepliga och Norman - som nu är i Sverige och besöker Leif - berättade för oss att förfädernas andar bor i ett av de höga berg som finns på ranchen. Kjell ville klättra upp men han kommer att bli nedkastad av andarna, som inte vill bli störda, så det är nog säkrast att låta bli. Norman är ändå den mest utbildade av alla på ranchen med 9 års skolgång. De tror också att en kvinna måste vara avhållsam 9 månader efter födseln annars drabbas hon av andarnas vrede. Inte undra på att det är mycket otrohet. Männen här har ofta flera kvinnor och en av våra anställda har familj en bra bit härifrån som han besöker på helgerna - ibland, samtidigt som han lever ihop med en annan kvinna här på ranchen. En del kvinnor här tycker inte det är så farligt om mannen är otrogen - huvudsaken är att han ger dem pengar till mat och till barnen. Man får inte glömma att det här är bushen, långt från städer och de flesta har ingen eller bara några års skolgång. De går ofta till Sangoman som de flesta av dem tror på. Både när de är sjuka eller behöver psykologiskt stöd, eller få råd om hur de ska lösa ett problem. Paul - med det stora leendet - som var med oss till doktorn sa att han aldrig går till Sangomor - De vill bara tjäna pengar. Han sa också att pengar är som fåglar - de bara flyger iväg - de är vackra när man har dem i handen men de flyger direkt och kommer inte tillbaka. Trust som kommer från Zimbabwe gav mig en fin komplimang, tror jag åtminstone. Hon sa: Christina - ditt hjärta och din hjärna har samma mål. Det finns otroligt mycket vidskepelse och spriritism här - en hel del av det som förekommer har vi förmodligen ingen aning om. Att lära känna en annan kultur är som att skala en lök - vi kanske har skalat bort ett par lager under det här året, men vi har långt kvar till kärnan.

Regnbågsnationen!

Egentligen skulle man kunna säga att Sydafrika är ett världssamhälle i koncentrat där många olika raser och kulturer finns representerade. Här finns 45 millioner människor - förmodligen fler som inte har nåt identitetsnummer. Sydafrika är tre gånger så stort som Sverige. Från Stockholm till Kapstaden är det drygt ettusen mil. Sydafrika har 11 officiella språk och här finns ingen medelsvensson. Tre fjärdedelar av befolkningen är svarta men skillnaderna är stora mellan olika folkgrupper. Det skiljer lika mycket mellan Xhosa och Zulu eller mellan Tswana och Sotho, som det gör mellan nord och sydeuropéer. Zulu är den största svarta folkgruppen, stolt över sin krigartradition med de typiska spjuten och sköldarna.De gjorde våldsamt motstånd mot de vitas erövringar. Europeerna söndrade och härskade genom att hetsa olika svarta folkgrupper mot varandra för att inte få ett enat motstånd. De vita utgör 13% och färgade 10%. Det sägs att alla dessa folk, svarta, färgade och vita trots sina olikheter präglas av en gemensam kärlek till landet, vidderna, bergen, djuren och naturen. Man har tagit de viktiga stegen mot ett jämlikt samhälle men det finns fortfarande många utmaningen att ta tag i innan den jämlikheten känns som verklighet för många sydafrikaner.

Elefanter kan förstöra mycket!

Igår åkte vi förbi Somerville som nu sköts om av Evens som jobbar åt oss. I övrigt bor inga där längre - så huset börjar se lite förfallet ut. Evans fru och barn är också där för att om möjligt hindra elefanter från att komma in och förstöra.De har tagit sig in genom stängslet som de trampat ner ungefär 50 meter av och innanför grindarna i trädgården har de vält palmer och haft sönder en stenbro. De har också krossat en pump och trampat ned vattenledningar. Riktiga vandaler kan man säga att de är. Vi anmäler till försäkringsbolaget men det tar tid och träd ersätts inte. Igår var vi också i Polokwane för att gå till banken och vi hade Paul - som alltid skrattar - och Isaak med oss till doktorn. Paul hade ett hjärta som galopperade och Isaak ont i ett öga. De fick medicin och var nöjda när vi åkte hem. Färden började halv åtta på morgonen och vi var hemma exakt tolv timmar senare efter att ha besökt Somerville på hemvägen. En heldag kan man säga då Kjell körde totalt 50 mil. Lång vägs färd mot mål. Idag är det mulet och inte så skönt men igår blev det riktigt varmt på eftermiddagen.
Nu har vi flyttat upp i Rondaveln - ett av gästrummen för att vårt rum skall förberedas och städas för nästa man som kommer hit i slutet av juli! Rondaveln är jättefin och ganska stor så här kan vi packa ihop våra grejer inför hemfärd. Jag såg att vi totalt skrivit 100 blogg inlägg sen vi kom hit och med detta inlägg spräcker vi hundratalet. Bilden visar Lea och Tony - när vi besökte dem på Kruidfontein och åt lunch tillsammans och hade en riktigt gyllene eftermiddag.

Bubbelpool - ett nytillskott!

För några dagar sedan kom den bubbelpool som vi beställt - en 10-sitsig sådan. Innandömet är beige och den står i en träram. Det tar lite tid innan den blir uppvärmd men ett par av våra trevliga gäster från Sälen, Mona och Rebecka hann ta ett dopp innan middagen sista kvällen. Vi äter alltid Poijkii som är en traditionell afrikansk gryta med kött, grönsaker potatis och kryddor som avslutningsmåltid för gäster. En mustig och jättegod rätt. Vi äter vid braien=grillplatsen när det är gäster här och vi tänder flera eldar med ved i järngrytor från huset ned till braien. Nere vid braien brinner alltid en eld och när Flora o Jane presenterar maten är de klädda i typiska afrikanska kläder. Det är en häftig upplevelse med eldarna mot den mörka men stjärnklädda afrikanska natten.

Sydafrikanskt vin

Det var den 6 april 1659 som allt började då den holländska bosättaren Jan van Riebeeck i sin dagbok prisde gud för att de första druvorna odlade i Kap-provinsen hade gått till vinpressarna. Det var en stor sensation och en efterlängtad nyhet bland de få europeer som befolkade den lilla proviantdepån som holländska ostindiska kompaniet byggt här. Under många år blev dock den sydafrikanska vinnäringen en bisats och det var först i slutet av 1700-talet som ryktet om de goda vinerna nådde utanför landets gränser. Ett litet område söder om Kapstaden gjorde man vin på muscatdruvan. Franska hugenotter som var förföljda i hemlandet fick en roll i vinindustrin. Området hette och hetar fortfarande Constantia och vinernas kraftfulla karaktär blev så uppskattad att till och med den franska noblessen, med Napoleon i spetsen plockade fram sina plånböcker. I en förteckning i kung Oscar 1 ägo framgår det att samlingens höjdpunkt var constansia-vinerna. Dagens sydafrikanska druvor har inte mycket gemensamt med de första vinerna. Sydafrika har idag också en alldeles egen druvsort. Den heter pinotage och är en korsning mellan pinot noir och cinsaut och togs fram vid universitetet i Stellenbosh 1925. Oavsett vilken druva man väljer så finns det en kryddig smak i alla viner från Sydafrika som man inte hittar någon annanstans i världen. En slags nationalkaraktär som gör landets viner unika.
I går var vi i Alldays och handlade och körde till Kruidfontein för att lämna lite varor och träffa Lea o Tony som är här och fotar. Vi åt lunch tillsammans och hade en trevlig eftermiddag innan vi gled hem och såg både giraff, eland - som är stora som älgar, samt impalas och kudus. Bilden visar ett Baobabträd som också är typiskt för området runt Kruidfontein. En skön resa hem i solnedgången.

Historisk personlighet!

Steve Biko, Black consiousness-rörelsens karismatiske ledare som blev torterad till döds 1977 - det har vi skrivit om - Han förbjöds redan 1971 av apartheidregeringen att tala med mer än en person i taget och blev arresterd vid en vägspärr 1977. Han kom aldrig ut ur fängelset mer. Hans död är höljd i dunkel men de flesta är ense om att han blev torterad till döds i fängelset. Apartheid-regimen fruktade honom då han var en sån fantastisk talare och ledare och fick människor med sig. Han ville höja de svartas tro på sig själva och att de skulle känna stolthet över sin färg och sin kultur. Han gjorde det genom att t.ex säga: "En förtryckares främsta vapen är den förtrycktas inställning." Hans namn och hans citat fick inte nämnas överhuvudtaget under apartheidtiden. Han var och är en stor hjälte för många svarta. Idag kan ingen hindra varken mig eller nån annan att citera honom. "Det är bättre att dö för en idé som kommer att leva - än att leva för en idé som kommer att dö".

Mer svenskbygd!

Vid Vaalfloden, ett par svenska mil söder om Potchefstroom i Transvaal ligger Scandinawia med en spännande historia Hit kom år 1864 ett 40-tal svenskar - de flesta smålänningar som rest från Kalmar för att vid Vaalfloden starta ett svenskt jordbrukssamhälle. Organisatör och initiativtagare till detta projekt var Oskar, Alarik Forssman, född i Kalmar. Han hade redan bott 17 år i Sydafrika. Jordbruksprojektet gick om intet, kanske på grund av kraftig torka och svenskarna spreds över boerrepubliken i Transvaal och många stannade kvar i staden Potchefstroom. De tog upp sina svenska hantverkskunskaper och hittade nya sätt att försörja sig själva och sina familjer på. Den fattige 17-årige utvandraren Carl Ludvig Olen från Kalmar, startade ett transportföretag och senare en kvarn. Hans son blev på 30-talet borgmästare i Potchfstroom. Idag lever släkten Olen kvar i Sydafrika. Under Boerkriget 1899-1902 tog många svenskar parti för boerna, de kalvinististka bönderna på högslätten som bildat sin egen republik och slogs mot den brittiska övermakten. Hundratals svenskar gav sig iväg till Sydafrika , de flesta för att slåss med boerna mot britterna. Men det fanns också svenskar som gick med på britternas sida. Afrikaintresset var stort i Sverige på 17-1800talet fast då reste man oftast till Afrika på enkel biljett. För de flesta utvandrarna var det otänkbart att ha råd med en returbiljett. Allt startar med en tanke som blir till handling. Att våga är att förlora fotfästet en stund - att inte våga är att förlora sig själv - sa Sören Kirkegaard. Man sår helt enkelt sin personlighet och sin kraft i en helt ny okänd miljö och skördar där sitt livsöde.

Har du släktingar i Sydafrika?

Tusentals svenskar har bosatt sig i Kaplandet och övriga SA under hundratals år. Fram till 1902 då Boerkriget tog slut, hade ungeför 6.000 svenskar emigrerat till Södra Afrika. Idag har omkring 70.000 sydafrikaner släkt i Sverige. En okänd del av vår svenska emigranthistoria. Statistik här visar att Sverige under slutet av 1800-talet var det femte största europeiska emigrantlandet till Sydafrika. Ett förhållandevis stort antal svenskar figurerar i den sydafrikanska historien. Det finns en öl som heter "Ohlsson". Det ölet uppkallades efter grundaren Anders Ohlsson som växte upp i Malmö, emigrerade 1888 och tog över en landsmans bryggeri i Kapstaden. Landsmannen hette Letterstedt och hade redan på 1830-talet startat ett bryggeri och sålde gott öl över hela Kaplandet. Både Letterstedt och Ohlsson blev rika och berömda. De två lade på 1800-talet grunden till vad som idag är South African Breweries, ett av världens största bryggerier. Det finns flera namn på platser med svensk anknytning i Sydafrika, norr om Port Elisabeth flyter Carlson River. Strax utanför Johannesburg ligger Bergstrom-hoek efter en svensk i Boerkriget. Kolla in din släkthistoria. Kanske har du okända släktingar här som bara väntar på att du skall höra av dig! Bilden visar Limpopofloden - en del av denna mäktiga flod finns här på ranchen.
Varje gång vi går till posten här så kommer det reklam och brev till de anställda. De handlar på något som heter Home choice på kredit och betalar en liten summa varje månad. Det tar lång tid och kostar naturligtvis mer att handla så här. Kjell har försökt att tala om att spara först och handla sen men det är inte så lätt att få gehör för. Problemet med att handla på långsiktig kredit är oftast att man inte äger en sak förrän man är dödstrött på den.

Vintersommar!

Idag är det jätteskönt och vi har hela poolen full med vatten och det går att bada igen. Gästerna kom med en chaufför som var så rädd eftersom det dök upp en elefant framför bilen så han skrämde upp allihopa i bilen. Chauffören skulle ligga kvar här men vägrade och Wilhelm var tvungen att köra framför honom till grinden så att han kom ut på vägen mot Messina där han ville bo över natten. Där finns inga elefanter. Några fler miljöbilder från ranchen. På torsdag kommer de hit med en 10-sitsig Jacuzzi som vi kanske hinner bada i några gånger före hemreswan. Kjell o jag håller på o jobbar med att skriva ned lite viktiga saker för att underlätta för det svenska par som kommer efter oss. När? Var? och Hur? kan man säga. Det fanns inget sånt när vi anlände och det tog tid och en hel del arbete innan vi kom i fas. En av bilderna visar Robert, mitt barnbarn, Emilia Kjells dotter och Erika på väg till Bushman´s paintings = grottmålningar som Bushmän gjort för tusentals år sedan. Den andra bilden visar huset vi bott i under ett års tid.

Game-Drives!

Varje dag är våra gäster ute på safari och jag tänkte försöka få in några bilder hur det kan se när man är ute i bushen och åker. Det mest fantastiska här är att du aldrig vet vad som väntar runt kröken, en elefanthord, lejon, leopard eller en impalahjord som hoppar jättehögt. Kanske ser du en mungo, en kudu, en klipspringer, zebror, giraffer eller en eland. Djurlivet här är så rikligt så det är nästan omöjligt att köra bil på ranchen utan att se något djur. För ett tag sedan körde vi på ett vårtsvin som kom farande upp på den stora asfalterade vägen mellan Pontdrift och Alldays. Han massakrerades under bilen och vi kunde inte göra nånting. Apor finns det gott om vid vägkanterna och fåglar så ibland tutar vi högt för att undvika att krocka. En gång kom en stor eland framför bilen på vägen från Messina - då var det nära en frontalkrock men Kjell lyckades undvika den - vilket var tur. En Eland är minst lika stor som en älg, så en frontalkrock är livsfarlig.

Polisinfo om elefanter

Igår ringde polisen vi gränsposteringen mot Botswana i Pontdrift och sade att några av våra elefanter var ute på den asfalterade vägen och vandrade. Snabbutryckning - Kjell, Wilhelm och Eugene vår PH gav sig av för att kolla om de haft sönder staketet och tagit sig ut. I så fall måste vi få in dem igen. Det visade sig att det inte var våra elefanter utan Nationalparkens och de var innanför stängslet. Inte en siffra rätt kan man säga. Ikväll kommer det gäster. Vi håller på att fylla poolen så att den ska kunna användas de närmaste dagarna. Den har fått ett glasfiberinlägg och ser jättefin ut. Vädret är mulet omkring 17 grader och i morse regnade det. Ovanligt så här års enligt uppgift.Bilden visar Face Montain - när vi besteg det och tog en bild på nära håll. Kjell hoppade ner i grottan under och jag tog bilden ovanifrån. Det var ett äventyr att bestiga Face Mountain och se att det varit bebott för många hundra år sedan.

Upploppet före uppbrottet!

Idag är det mindre än en månad tills vi startar hemresan den 2 augusti. Det finns mycket här som vi kommer att sakna och längta tillbaka till. Det skall naturligtvis bli fint att träffa barn - barnbarn, släkt och vänner igen efter så här lång tid. Naturen, djuren, människorna, friheten, tystnaden och den klara luften utan föroreningar kommer vi att minnas. Också de fantastiska solupp- och nedgångarna och stjärnhimlen som nästan ramlar ned på en. Hundarna som vi kommit så nära och även katterna. Vi har lärt oss en hel del genom att göra saker som som vi aldrig tidigare har gjort. Jag har inte skrivit på ett par dar då vi varit mycket upptagna. Först åkte vi till Alldays för att hämta millimill 25-kilos säckar till personalen. Affären ligger mitt i ett svart område där de byggt en massa hus. Det har varit regeringens prioritet att få bort kåkstäder och de här husen är cirka 50 kvadratmeter och i sten. De kallas "Nelson Mandela hus" eftersom projektet startades under hans ledning. Det finns tusentals sådana hus i Sydafrika - exakt lika stora. De fungerar bra men det är ofta stora familjer som bor i dem föräldrar och 5-6 barn. När vi kommer till affären så kommer det massor med små barn och skall hjälpa till att bära. Om vi åker en gång till skall jag ta med kameran och fota dem och ett hus så ni får en uppfattning. Har aldrig sett några andra vita i detta område. Det är barnen från de här husen som går i Alldays Skola. På stora ranchvägen mot grinden har vi de senaste dagarna mött massor med elefanter vid två olika tillfällen. Vi fick stå länge och vänta medan de passerade över vägen - minst 60 stycken med små barn. Sedan gled vi vidare med vår bil med elefanter runt oss - De är jättelika och man känner sig rätt liten i deras sällskap. De är också extra agressiva då de har småbarn. Se bild. Vi kommer förmodligen inte att kunna skriva lika ofta den här månaden då det är mycket att stå i men vi kommer ändå att höra av oss lite då och då. Vi har också storhandlat eftersom det kommer gäster i morgon söndag som stannar en vecka. Man kan antingen bara gå igenom nya erfarenheter eller växa med dem. Förhoppningsvis har vi lärt oss åtminstone lite om detta fantastiska land så att vi kan säga att vi växt en tum.