Snabbutryckning

Jag lägger in ytterligare en bild på vårt landskapskontor ur en annan vinkel.
Igår åkte Kjell o jag till Macado på en snabbutryckning - våra rörkopplingar var slut och det fanns inget vatten. Utan kopplingar - ingen möjlighet att laga och inget vatten, så vi åkte 390 km inalles, för vad gör man inte för vanligt vatten. Det är ju livet och är det någonstans man märker det tydligt så är det på den Afrikanska kontinenten. Macado heter också Louis Trichard och är en fin stad, vägen dit är helt fantastisk med höga berg och djupa dalar. Vi tog med hundarna och köpte avmaskningsmedel åt dem hos veterinären. Vi fick tag på de sista 5 rör- kopplingar de hade och beställde fler. På vägen dit stannade vi för att hundarna skulle få röra på sig och då träffade vi på en man som heter Pieter och bara pratade Sohto. Han hade mycket att säga men tyvärr förstod vi ingenting, utom "ak praat int Afrikan". Vi bad honom om hjälp med en av hundarna och då visade han genom att bita sig i armen att han var rädd att bli biten - så kroppsspråket är väldigt effektivt i alla sammanhang. Efter ett par timmar i stan återvände vi hem igen och innanför grindarna till Vhembe såg vi en stor flock Impalas. Eftersom det regnade satt Shangamira i baksätet med helöppet fönster. När vi stannade för att titta på Impalaflocken - hoppade han raskt ut genom fönstret och började jaga dem. Kjell fick gå ur bilen och ropa på honom flera gånger, innan han glatt kom springande tillbaka. Hundarna är mycket förtjusta i Kjell och det är ömsesidigt. Jag tror att det är så här med hundar: De glömmer bort vad Du säger och gör men de glömmer aldrig hur du får dem att känna sig. Förmodligen så är det samma sak med människor.

Måndagsmulet

Idag är det mulet och regnet hänger i luften men det är varmt och skönt och det blåser ingenting. Det känns som en skandinavisk sommardag. Idag kom Lucas tillbaka - efter en veckas semester och vi satt tillsammans på morgonmöte - som vi brukar göra. Han berättade om sina utflykter under veckan Hans uttryck är verkligen målande. "Han är född död - om det är nån han inte har så stor respekt för. Let´s rock and roll again - tar han till för att uppmuntra killarna när de jobbar. En del blir aldrig vuxna - de dör som barn även om de blir 80 år gamla." Jag sitter i landskapskontoret som jag pratat mycket om men inte visat några riktigt bra bilder på - Janet Arnesen som var här från Norge, tog många bra bilder, bland annat på kontoret och en av dem lägger jag in.
Jag berättade om Sangoman som vi besökte förra söndagen och som jag fick respekt för.
De spelar en viktig roll i det afrikanska samhället och mer än 80% väljer att kontakta en Sangoma i första hand vid sjukdom och andra problem. Filosofin bygger på tron på förfädernas kraft att påverka. Både män och kvinnor kan bli kallade av förfäderna att bli Sangomas. Om de inte följer kallelsen brukar de få problem, bli sjuka eller må psykiskt dåligt. De utför en holistisk och symbolisk form av healing djupt rotad i kuluren och tron att förfäderna skyddar allt levande. Sangomas är kallade att hela och genom dem ger förfäder råd och instruktioner att bota sjukdom, depression och andra mer andliga frågor. De är också mycket kunniga när det gäller örtmediciner. En Sangoma kan också spå och berätta om din framtid. Alltid när någon här varit hos en Sangoma på grund av sjukdom eller liknande så har de blivit friska igen. Det tar många år att bli Sangoma - är du kallad får du gå i lära hos en kunnig Sangoma i minst 5 år. Ibland har Kjell och jag ändå, som deras första val, skjutsat anställda till läkare i Alldays och Messina för vård och behandling i enlighet med läkarvetenskapen. Att kombinera båda lärorna är en bra policy tror jag eftersom känsla och förnuft - kropp och själ är två sidor av samma mynt.

Naturligt - naturnära

Jag sitter i vårt landskapskontor och tittar ut mot Face Mountain - berget som ser ut som en mänsklig profil. På den närmaste bergskammen intill oss ser och hör jag en flock babianer som försöker få ordning på sina barn. De låter som de grälar och skriker till varann. Det finns inga moln på himlen och det blåser en svag vind. Det är nästan svårt att föreställa sig att det för bara ett par dagar sedan blåste storm här. Den kom som en blixt från klar himmel och försvann lika fort. Kjell, Norman, Piet och Isaak försökte få ned tältduken - det var nästan omöjligt i blåsten. Jag sprang runt och plockade undan lätta prydnadssaker så att de inte skulle blåsa iväg och gå sönder. När pojkarna väl fått ned tältduken var stormen över. Vädrets makter här är verkligen oförutsägbara. För några dagar sedan var vi och pratade med en granne om en pump som finns på hans ägor men den tillhör oss. Han hade stängt av pumpen och vi hade satt på den igen själva eftersom han inte var hemma. Vi hade massor med gäster och vattnet tog slut. Han var minst sagt irriterad och beklagade sig över "dessa människor med krulligt hår som tar sig frihetet" - som han uttryckte det. Jag sade lite vänligt. Men varför låter du så aggressiv - vi är ju här för att i lugn och ro prata igenom detta. JAG ÄR INTE ALLS AGGRESSIV - vrålar han och sedan lite lugnare "men detta är inte min standard." Ett uttryck som Kjell lagt sig till med nu och använder på skoj. Tina, detta är inte min standard - om något inte riktigt passar. Vi skildes till slut från grannen i en någorlunda vänlig atmosfär. Man kan dock konstatera att vanligt sunt förnuft inte är särskilt vanligt - hos vissa vita bönder här i trakten. Just nu flög en fågel genom kontoret. Kanske en sån som syns på bilden. Shangamira ligger i hörnet och vilar. Det är söndag och alla har ledigt. Jag säger till mig själv: Passa på o njut av livet - det går inte i repris!

Besök hos en Sangoma

I söndags ville Norman åka till en Sangoma för en av hans söner var sjuk. På vårt praktiska svenska sätt föreslog vi en läkare istället men han var envis. Vi beslöt att följa med och det var Norman, hans båda barn och hustru samt Floras dotter med barn, det som föddes här i huset. Jag sa till Norman att när de var färdiga ville jag gärna träffa Sangoman om han ville. Norman och hans barn och hustru gick in till Sangomans hus som var mycket litet cirka 5 kvadrat. När de kom ut sa Norman att han gärna ville träffa mig så jag gick in och satte mig på golvet. Norman var med för att översätta till engelska. Sangoman satt på golvet och gungade fram och tillbaka och hade ett antal benbitsar från ett djur framför sig och en svans från en Wildebeest som han kastade upp och ned på axeln. Han var ganska ung vilket förvånade mig liksam att jag fick lite hjärtklappning när jag satt där. Att bli Sangoma tar ju tid så därför tyckte jag han såg ung ut - cirka 35 år. Efter inledande artighetsfraser frågade jag vem jag var: Han kastade benen och slängde svansen över axeln och svarade: Du är generös och jobbar med hjälparbete. Du säljer eller har sålt nåt som inte är saker utan något annat, tyst en stund och han gungar fram och tillbaka - sen kommer det - kanske ord. Du tycker om det. Vill du skriva - Ja , kanske ska jag skriva en bok. Han kastar benen igen och säger - Gör det - Du kan sälja ord. Efter det pratade vi lite om personliga saker och jag kom faktiskt ut därifrån ganska upplivad. Han gav mig örter som jag skulle blanda in i min hudkräm och smörja in mig med. Det har jag gjort och fjällar inte längre på armarna. En spännande upplevelse att träffa en äkta Sangoma. Alla var nöjda och när vi körde hem igen satt jag och tänkte på det som inte går att förklara rationellt. Logik kan ta mig från A till B men Känsla o fantasi kan ta mig hur långt som helst tänkte jag lite kaxigt. Det är inte populärt att fotografera hos en Sangoma så jag visar istället en bild på mina favoritdjur elefanterna.

Norge med flaggan i topp

Direkt efter svenskar, danskar och finnar kom norrmännen med respektive, förutom Frank som hade med sig sin 14-åriga dotter Natalie. En jättefin tjej som tyckte det var ett stort äventyr. Hon ville nästan inte åka hem. Det var första gången i Afrika för många i gruppen. Det var verkligen upplyftande att få träffa alla glada, positiva kolleger från Norge igen. Alla fick uppleva både Kruidfontein och Lekganyane, Breakfastpoint, Bushmans Paintings med Safari och jakt. En sen kväll när Wenche, Janet och Kristin satt och sjöng på vägen hem till Kruidfontein - så tystade deras PH ner dem och där bara några meter ifrån dem stod en elefant och tittade. De vågade knappt andas men bilen tog sig förbi och efter en stund sa Nico deras PH att nu var det OK att sjunga igen. Så med andan i halsen och skräckblandad förtjusning satte de igång sången ännu intensivare. Många jagade och det blev en hel del zebror skjutna liksom wilderbeest och impala. En av grupperna körde safari hela tiden och de såg, elefanter, lejon och leopard - som ju ger en extra adrenalinkick men naturligtvis också zebror, impala, eland, kudu ja, det mesta helt enkelt. De hade med sig en norsk flagga som de hissade här på Lekganyane. Sista kvällen blev 99% av gruppen islängda i poolen med kläderna på, inklusive undertecknad. En glad kväll med sång och musik och den typiskt afrikanska rätten "Poijki" en viltgrya med potatis och grönsaker. Bilden visar den norska gruppen med flaggan i bakgrunden. Den syns lite dåligt i mörkret men är man skarpögd så kan man se den.

Finskt-svenskt-danskt samarbete

Det är alltid lika roligt att träffa gamla kollegor ifrån Rahmqvist vare sig dom kommer från Sverige, Norge, Danmark eller Finland. 22 stycken var här under en vecka och hälften bodde på Kruidfontein och resten här på nya siten Lekganyane. I halvtid bytte de så att hela gruppen fick bo på båda ställena. Alla tyckte att upplevelserna i bushen stod "som spön i backen" och att konferensen var mycket givande. Leif berättade historier på kvällarna om elefanter som omringar bilen, leopard jakt och lejonfrossa med mycket mer. Efter 12 år i bushen har han samlat på sig en uppsjö av mer eller mindre otroliga upplevelser som han delar med sig av med stor entusiasm. Vädret hade varit regnigt och vägarna oframkomliga bara ett par dar innan Rahmqvistarna anlände men det torkade upp och vi kom fram överallt. Efter att ha varit på Breakfast point och lyssnat på Leif på Kruidfontein åkte Kjell, Morten från Danmark och jag med hundarna i Leifs jeep tillbaka till huset på berget. Det var mörkt och vi kom fel och plötsligt stannade bilen och Leif fick inte igång den. Vi hörde elefanter i närheten och Leif sköt av ett skott i luften för att skrämma dom. Vi kallade på hjälp via radion men hjälpexpeditionen fastnade i leran i flodbädden bara cirka 300 meter från oss. De vågade inte gå ur bilen då lejon röt i närheten. Vi väntade runt jeepen och ljuden från bushen blev tydligare och tydligare ju mer mörkret föll. Leif fixade bilen genom radiokontakt med vår mekaniker och vi kunde, tack och lov fortsätta. Då upptäckte vi att det inte fanns bromsar på jeepen. Kjell höll på att flyga av och vi åkte rätt in i ett träd för att inte komma ned i floden. Så småningom kom Lucas och vinschade oss över flodbädden och vi kom hem klockan 11.00 på kvällen. Det var ett riktigt äventyr och Leif sa att han varit livrädd i varje kurva att det stod en elefant på andra sidan kröken. Vi hade ju inga bromsar och att köra rätt in i en elefant är inte att rekommendera. Han ville inte skrämma upp oss därför berättade han inget om denna fara och det var nog ett klokt beslut. På bilden samarbetar kolleger från olika länder genom att hjälpa till attlyfta leadwood som är mycket tungt. Leifs nya projekt är ett gym och leadwood skall stödja det blivande grästaket. I morgon eftermiddag välkomnar vi 25 kollegor från Norge som stannar en vecka. Känner jag mina säljande kollegor rätt så kommer de att jämföra vilket gäng som haft de häftigaste upplevelserna i bushen. De kommer att överträffa varann i adrenalinstinna berättelser.