Baobab - Majestät av Limpopo

Mitt absoluta favoritträd här i Afrika är Baobab-trädet - som på svenska har det inte särskilt attraktiva namnet apbrödsträd. Baobab är savannens okrönte träd-konung. På sommaren har det löv men på vintern när det är kalt kallas det för "det upp-och ner-vända - trädet" eftersom det ser ut som om rötterna växer uppåt. Jag har ett litet konstgjort Baobab träd som jag använder att hänga halsband, armband och ringar på. Tony skriver i nyhetsbrevet att man kan använda så gott som alla delar av trädet. Löven kan kokas och ätas som grönsaker. Frukten innehåller en syra som man använder för att göra sorbet. Från blompollen görs också ett utmärkt lim. Av själva trädet kan man göra både papper och rep. Det ger också skugga och ofta ser man människor sitta under ett Baobab träd och vila eller ha en picnic. På Kruidfonein finns det enormt gamla, stora och fina Baobab träd. På vintern när det inte har några löv stäcker det sina rotliknande grenar upp mot skyn som ville det slå rot i himlen. I halvmörker kan de se lite spöklika ut. Ett träd som byter skepnad beroende på ljus, lövverk och storlek. Ett träd som sätter igång fantasin - åtminstone min. Så pass mycket att jag bad vår konstnärssjäl Take Sure måla ett som jag tänker ta med mig hem som ett fint minne. På bilden ser ni detta fina träd som är typiskt för den här regionen.

En häftig helhelg

När vi är i Messina så åker vi alltid förbi ett ställe som heter Dongola Game Farm som ser mycket trevligt ut från vägen. Jag har sagt till Kjell ett antal gånger att där skulle jag vilja äta lunch nån gång. Vi har aldrig haft tid att stanna där utan det har mer eller mindre blivit ett talesätt. "Där skall vi äta lunch nån gång". Kjell överraskade mig med att boka rum där i helgen - men först gjorde vi en utflykt till Louis Trichard - jag skulle äntligen klippa mig och vi skulle handla lite. Vägen dit är underbart vacker och vi hade hört om en bergsväg som går därifrån till Messina som är mycket brant med otrolig utsikt över bergskedjan Southspansberg. Vi tog den och det var lite som att åka i alperna. När klockan var lunchtid så upptäckte vi en liten avtagsväg som ledde till "the ultimate guesthouse" - det lät spännande så vi svängde av och kom till ett minst sagt förtjusande och personligt värdshus. Det var målningar överallt och varje rum var inrett i olika färger. Det såg ut som om Lena Linderholm hade varit där med sina penslar. Vi fick höra att den förra ägarinnan var konstnär och hon hade satt sina färgrika spår överallt. Vi åt en jättegod lunch där och tog en promenad i omgivningarna med utsikt upp mot bergen. Maten kändes lika hemlagad som värdshuset var hemtrevligt. Vi bestänmde på stört att återvända dit och stanna en natt i ett av de färgglada och personliga rummen. Vi fortsatte nedför den berg- o dalbaneliknande vägen, åkte igenom en tunnel och kom så småningom till Dongola Game Farm där vi svängde in för att äta middag och tillbringa natten. Dongola var stort men ändå personligt och vi fick en liten rondavel att sova i med alla bekvämligheter. Vi åt en jättgod middag och gick en promenad runt anläggningen som också hade husvagnsuppställning och självhushåll. Man ställde husvagnen under tak, som i ett garage för att få skugga. Där fanns dörrar som ledde till både kök, duschrum, toalett och grillplats. Detta fanns per husvagn och familj och kostade 300 Rand per natt. Vi upptäckte att Dongola hotellet var trestjärningt men husvagnsdelen var femstjärnig. Jag har aldrig sett en så lyxig campingplats för husvagnar. På morgonen klättrade vi upp på ett berg till en utsiktsplats som hörde till anläggningen och fick lite nya perspektiv på omgivningarna. Vid lunchtid gled vi så sakteliga iväg hemåt för att se hur hundarna mådde. Sydafrika är verkligen skiftande natur. I bergen där vi åt lunch var det ganska svalt - otroligt grönt och bördigt. Det regnar mycket där och när vi kom ned till Dongola är det varmare och den mycket intensiva grönskan avtar. Bilden visar Kjell på promenad i omgivningarna runt "the ultimate guesthouse" med bergen i bakgrunden

Mirakelvalpen Shangarmira utmärker sig!

Vi har en pool som avslutas med en betongkant och därefter är det ett stup på cirka tre meter. Där svämmar vatten över från poolen till ett nedre smalt betongfundament som fylls med vatten från poolen. När Kjell gör rent poolen igår passar han på att ta ett dopp: Då kommer Shangamira på ett strålande humör och viftar på svansen. Kjell försöker få honom att komma o hälsa men han fortsätter glatt ut på betongkanten. Kjell befinner sig mitt i poolen och när han vänder sig om får han värsta chocken. Hunden hänger ut från betongkanten med tassarna inåt poolen. Kjell kastar sig fram för att ta honom men för sent. Shangamira ramlar ned de tre metrarna från poolens betongkant. Ve och fasa - Kjell mer eller mindre kastar sig ned till den undre mycket smala bassängen och upptäcker till sin glädje att Shangamira ligger där och plaskar till synes oskadd. Kjell får hjälpa honom upp - för kanterna är höga och hade han slagit i någon av kanterna så hade det gått riktig illa. När Kjell lyfter upp honom och kommer med honom till köket är han helt oskadd och oberörd. Det var tur att Kjell fanns vid poolen o såg vad som hände för annars hade Shangamira drunknat i den nedre smala bassängen. Han fick lite extra godis till middag som tröst för sin luftfärd. Shangamira är en nyfiken, sprudlande, livlig liten valp som handlar först och tänker sen. Han har precis fyllt 5 månader och är som ni förstår en seg liten rackare, som har utmanat ödet två gånger.
Idag har vi haft besök av en försäkringskille och en TV-reparatör. Blixten slog ned i TV:n - en försäkringsfråga. Shangamira uppförde sig väl och skällde inte på någon av dem - som han gör ibland när vaktinstinkten tar överhanden.
Kjellotina

Fri helg

På lördag skall Kjell o jag åka iväg till en annan Game Farm och bara vara gäster.Det skall bli intressant. Idag kom äntligen våra 2000 liter diesel - som vi väntat på i över en vecka. Vägarna var framkomliga igen. Vi var i Alldays och i affären där finns en kille som blir jätteglad när han ser oss för han försöker lära sig svenska och säger "Hej, hej välkomna, med ett stort smil på läpparna". Han ser ut o mena vad han säger och de vita tänderna är fullkomligt kritvita mot den svarta huden. Nästan alla svarta här har jämna, bländvita tänder.
Jag klippte Kjell igår och han blev faktiskt bättre än när han var i Alldays hos den så kallade frisörn, åtminstone lite. Nu i helgen är det lön igen och då vill alla åka o handla så på fredag lär vi få bilen full in till någon av städerna i närheten och tillbaka. Skräckhistorier om vissa av våra grannar fortsätter att flöda. En svart Zimbabwier hade tagit fel Mango och blev jagad av hundar och halvt ihjälsagen. Flera polisbilar sägs ha varit på plats och tumult uppstått. När vi hör sådana historier är vi glada över att vi har en ägare med humanistiska värderingar. Detta är en bild med utsikt från Table Mountain i Kapstaden som Kjell tog när vi var där med familjen. Vi hade tur - det var en helklar dag men när det är moln så brukar invånarna säga att en högre makt lagt duken på bordet.
På återhörande
KjelloTina

Söndagssol

Vi har sol om dagarna och åska och regn om kvällarna. Igår kom det plötsligt ett oväder när vi höll på o lagade mat. Vi står i köket och plötsligt börjar det blåsa enormt och åska och vi blir tvungna att fälla ned våra tältfönster som skyddar lite mot väder och vind. Plötsligt kommer det en enorm knall som skakar hela huset och jag blir rädd och hoppar på Kjell - som tack o lov är helt lugn. Vi tar in hundarna på rummet och komer helt av oss i matlagningen. En timme senare är ovädret över och vi kan sätta oss ute och äta. Himlen är alldeles röd och solen håller på att gå ned. Här är solnedgångarna något alldeles extra. De ser olika ut varje gång och vattnet i dammen är ibland skärt, ibland vitt och ibland grönt. Vi ser också ofta regnbågen som ser ut som en stor port, och jag kommer att tänka på psalmen "Han skall öppna pärleporten" Man blir nästen religiös på kuppen!
Vi har beställt 2000 liter diesel från en firma som kör ut med tankbil. Vi har ju en egen tank här. Tankbilen har inte kommit fram - eftersom det är en hel del vatten på vägarna på ranchen. Vi hoppas på bränsle nästa vecka, annars får vi problem. Söndagarna är de lugnaste dagarna för då är alla lediga och Kjell o jag är helt ensamma här. Så här kan en solnedgång se ut nu när dammen har ökat med minst 50 procent vatten och ser ut som en sjö.
Kjellotina

Elefanten är lik människan

När vi hade familjen här så såg vi tyvärr inga elefanter. Vi letade men tyvärr. Det finns många elefanter här men när det är gott om vatten är det svårt att veta var de håller hus. Därför berättar jag lite om elefanter som har många likheter med människan. Den afrikanska elefanten är det största däggdjuret som lever på land. De lever i familjegrupper som leds av en stark och dominant matriark. De äldre tjurarna lever ofta ensamma eller i så kallade ungkarlsgrupper. En fullvuxen elefant väger mellan sex och sjutusen kilo och dricker cirka 2000 liter om dagen och äter upp till 3000 kilo blandad vegetation per dag. Livslängden är omkring 70 år. De är barn ganska länge - har en rebellisk ungdom och blir med åren klokare precis som människan (förhoppningsvis) Hela hjorden gläds åt en nyfödd elefantunge och hjälps åt att vårda och sköta om den lille. En elefanthona föder ungefär var fjärde år och bär ungen i 22 månader innan hela hjorden kan glädjas åt födseln. När de har ungar och man kommer för nära blir de mycket aggresiva då de vill skydda sina småkalvar. Elefanter har också ett mycket gott minne och när någon i hjorden dör så stannar de och sörjer och går fram alla och rör vid den döde elefanten. En typ av hedersbetygelse. Elefanten är majestätisk och väcker respekt när den visar sig. Kjell och jag har sett elefanter flera gånger och det är alltid lika fascinerande. Bilden visar hur de äldre hjälper småttingarna när det behövs.
Vi hörs igen
Kjellotina

Familjeförening

Det var verkligen underbart att ha både barn och barnbarn här. Vi åkte på safari och såg en hel massa djur. Robert yngsta barnbarnet hade lärt sig ett nytt uttryck för att betona saker. Det är verkligen toppen sa han - "seriöst" mormor. Detta seriöst återkom med jämna mellanrum i olika sammanhang. Rent objektivt kan man ju säga att det låter lite mer seriöst än t ex dökul och spygott. Det blev också fart i poolen hopp, dyk och en hel del crawlande. Den ligger väl på så där en 30 grader. Där kan man ligga och mysa ganska länge. Ibland är det kallare i luften än det är i poolen.
Alla blev också förtjusta i gästrummen och hundarna fick nya kompisar. Lucas kom hit och berättade en del spännande historier om när han nästan blev överfallen av en leopard. Omringad av 40 elefanter lyckades han smita ur bilen och iväg. Hans hund Bobbie blev också medlem i djurfamiljen här och vi hittade henne utanför vår sovrumsdörr på mornarna.
Sedan åkte vi till Kapstaden och till Cape Horn och tittade. Vi var också på Table Mountain och strosade. Vi bodde på ett hotell som tidigare varit fängelse. Det var stort och låg alldeles vid Water Front så vi hade restauranger och annat inom gångavstånd. Cape Town ligger omgivet av berg och hav i en dal och det är mycket vackert. Vi flög sedan till Johannesburg och hade en avskedsmiddag på hotellet vid flygplatsen. Familjen flög hem och Kjell o jag övernattade i Kapstaden på ett hotell som hette Airport Game lodge. De hade ett par strutsar några ankor och ett par hjortar. Inte mycket till Game om man jämför med Mapungubwe Game Reserve
Just nu säger Kjell att det ringlade en orm genom kontoret. Det har sina sidor med friluftskontor - Jag nu sitter jag inne i huset och skriver vilket jag är särskilt glad för, "seriöst" alltså. Bilden visar när vi hämtade våra närmaste vid grinden till Mapungubwe Game Reserve/Vhembe.
Kjellotina

Födsel och insektsinvarion

Som ni vet så har vi haft bröllop här och det var en upplevelse. Den 8 januari föddes en liten pojke hemma hos Flora. Hennes hus är sammanbyggt med det här huset. Det var Floras dotter som födde. Första födseln i det här huset som kallas Lekganyane. Dagen innan var de hos Sangoman - som ju är både örtdoktor och klok rådgivare tillsammans med Norman och hans gansk nyfödda pojke. Sangoman lade lera på fontanellen så att den skulle växa ihop normalt och undersökte den nyfödda och gav honom örter att lukta på. Florahs dotter var också hos Sangoman för att få veta när hon skulle föda. Samma natt födde hon sin son klockan 4 på natten. Allt gick bra och Florah och Jane agerade barnmorskor. Mor och son befinner sig väl och har åkt hem till Alldays igen. En Sangoma kan vara både man och kvinna och det är en ganska lång utbildning - ca tre år för att bli Sangoma. Ofta är man son eller dotter till en Sangoma och vill fortsätta familjetraditionen. Sangoman är en viktig del i den svarta kulturen i den här delen av Afrika.
I morse när vi vaknade var golvet i köket mer eller mindre täckt av små, små skalbaggar. Innan vi fixade frukost sopade vi ut dessa lager av insekter - ingen trevlig syn men de sägs komma efter mycket regn och försvinna ganska snabbt igen, så vi får hoppas att det var en engångsföreteelse. De såg ut som små svarta pärlor - men jag skulle inte vilja ha ett sånt pärlhalsband runt halsen. Vi har tyvärr ingen bild på den nyfödde och våra insektsvänner har vi redan sopat bort. Vi visar istället en till bild på det häftiga bröllopet.
Ha det bra
Kjellotina

Mer bröllopsyra

Under hela bröllopet när musikten spelade - mellan prästens olika tal, sprang ett antal kvinnor från 12 - 80 år upp på scenen och dansade och vickade på höfterna så man kunde misstänka att de hade kullager i höft- och bröstpartiet. Imponerande rörlighet. Ibland nästan sjöng prästen och ibland sänkte han rösten och då blev det tyst i församlingen och alla lyssnade och sa yeah, yeah, yeah. Samspelet mellan präst och församling var verkligen spontant och naturligt. Det var en hyllning till bröllopsparet samtidigt som prästen talade om moral, trohet och sammanhållning i äktenskapet. Ett skandinaviskt bröllop har inte detta fantastiska samspel mellan präst och församling - det är prästen som håller i taktpinnen och församlingen får på sin höjd sjunga en psalm. Sen blir det fest efteråt med tal, mat och musik. Det afrikanska bröllopet är allting på en gång. Festen startar så snart bröllopsparet visar sig och prästen talar en stund sen sjunger och dansar man sen predikar prästen igen en stund och alla hyllar brudparet. Sen fortsätter prästen en stund och åter dans musik och glädje. Så håller det på ungefär tre timmar. Ett afrikanskt bröllop kan hålla på i 12 timmar men vår förkortade version blev ungefär tre timmar. Efteråt äter man tillsammans och sen är det slut och bröllopsparet drar sig tillbaka.
Vi hörs igen
Kjellotina

Bröllopsglädje - fest och dans!

AnneCharlotte och Niklas gifte sig här den 1 januari. Det blev en riktig glädjefest och man kan säga att det inte bara var ett bröllop mellan två svenskar anställda i Rahmqvist-koncernen utan det var ockå ett giftermål mellan två kulturer. Prästen var svart och hade tagit med sig halva sin församlning - cirka 80 personer som deltog intensivt i festligheterna. Kjell och jag var bröllopsvittnen och vår familj var med som åskådare. Brudparet satt på terassen och inhyrda stolar gav plats åt alla bröllopsgäster. Sång och musik, trummor spontana glädjeyttringar i form av dans och bifall när prästen t. ex sade att det gud har sammanfogat skall människan inte åtskilja. Några minuters allvar och sedan sång och dans. En fantastisk mansgrupp dansade otroligt akrobatiskt och det var inte svårt att se varifrån ursprunget till våra discodanser och street-danser kommer ifrån. En av gossarna var bara cirka 10 år och han var helt otrolig. Dräkterna de hade var färggranna och de dansade till trummor och cymbaler. Upplevelserna stod som spön i backen och AnneCharlotte och Niklas satt storögda och följde det soul- och negro-spirutual inspirerade skådespelet. En CD spelades in och det blir ett fint minne av bröllopet. Som vittne fick jag äran att hålla ett litet tal för brudparet om kärlek och Kjell spelade gitarr. Efter bröllopet som höll på i cirka tre timmar åt alla kyckling, sallad, millimill och potatissallad. Niklas och AnneCharlotte var omtumlade och glada och Niklas sade till församlingen - våra familjer är inte här men det känns som om ni alla är min familj - detta väckte glädje-yttringar.

Familjen har varit här

Det känns häftigt att kunna visa sina närmaste det som man själv tycker är fint med Mapungubwe . Vi har varit på Safari - sett djur - varit med om ett bröllop. Två svenskar gifte sig här av en afrikansk präst med dansande och sjungande glädjeyttringar. Det var cirka 80 svarta här och alla deltog i bröllopet.Kjell o jag var vittnen och jag fick säga några ord och Kjell spelade gitarr. Det var trummor och musik under hela akten. Levande och kul - inte så högtidligt som ett svenskt bröllop.Vi åkte också till Kapstaden med barn o barnbarn och det blev en höjdare. Leif och Mariah kom idag och Kjell o jag kom tillbaka från Kapstaden i går eftermiddag. Detta blir ett kort inlägg men det kommer mera... Bilden visar braien där vi satt och åt på kvällarna.
Kjellotina