söndag 19 april 2009

Boerkriget - kort sammandrag!


År 1899 krävde britterna att de 60.000 vita utlänningarna i Witwatersrand skulle få rösträtt. Krüger vägrade och hävdade att de brittiska trupperna som samlades vid ZAR:s gränser skulle dras tillbaka före den 11 oktober annars skulle han se det som en krigs-förklaring. Britterna var övertygade om att deras - till storlek och erfarenhet - överlägsna trupper skulle vinna enkelt och utmanade Krüger. Först invaderade boerna KwaZulu/Natal där de vann ett antal viktiga slag. Nu underskattades inte boerna längre och en armé på 450.000 man med lorderna Roberts och Kitchener som befälhavare kallades in från England. De 80.000 boerna från Natal, Orangefristaten och Kapprovinsen slogs snabbt ut och den 5 juni 1900 kapitulerade Pretoria, den sista av de större städerna. Först verkade det som om kriget var över men istället gick det in i en andra bitter fas. Utbrytargrupper och kommandosoldater och trek-boer vägrade att låta fienden få makten på landsbygden. Britterna hade ingen egentlig fiendearmé att besegra utan mest bönder och kommandosoldater. Därför beslöt de att använda sig av vedergällningsaktioner. Om en järnvägslinje sprängdes förstördes närmaste bondgård. Om ett skott avfyrades från en bondgård, brände man ned huset, förstörde säden och dödade djuren. Kvinnor och barn från bondgårdarna sattes i koncentrationsläger, en ny brittisk uppfinning. Britterna använde sig av den brända jordens politik och interneringarna av kvinnor och barn sattes i system. När kriget var över hade hela 26.000 människor, mest barn dött av sjukdom, svält och vanvård i lägren. Boerna var rådlösa - å ena sidan ville man slåss mot engelsmännen, som man hatade - å andra sidan var skräckskildringarna från koncentrationslägren en anledning att snabbt få slut på kriget. Opinionen i Storbritannien och Europa började vända sig mot den brittiska regeringen (mycket tack vare Emily Hobhouse, en engelska som arbetade i lägren och var starkt kristisk.) Den 31 maj 1902 undertecknades freden och boerrepublikerna blev brittiska kolonier. Boernas president Paul Krüger flydde till Europa och dog där 1904. I striderna hade 22.000 britter, 34.000 boer samt 15.000 svarta fått sätta livet till. Fredsvillkoren var generösa och 1906 beviljade den brittiska regeringen republikerna ett begränsat självstyre. Det var en klen tröst för afrikanderna som nu ännu en gång styrdes av Storbritannien och levde som fattiga bönder i ett land där de var helt utmanövrerade av stora gruvbolag och utländskt kapital. Bilden visar Limpopofloden tagen från berget vi kallar "Breakfast Point". De ihärdiga boerna på landsbygden försökte uppmuntra varann genom att predika: Storhet är inte att stå utan att resa sig när man har fallit.

Inga kommentarer: