Landskapskontor istället för kontorslandskap

Nu sitter vi o jobbar i nya kontoret och vinden blåser så att vi måste hålla i alla papper så att de inte blåser bort. Kjell sitter o räknar pengar för lönerna som sedan skall ned i kuvert och lämnas till alla i morgon kväll. Själv har jag ringt ett antal personer som jag behöver få tag på men misslyckats. Därför tar jag en liten paus och bloggar i stället. Vårt kontor består av en vägg och tre helt öppna sidor och ett grästak - som förhoppningsvis inte läcker längre. Vi har stenar som ligger över papper för att de inte skall blåsa bort. Hundarna gillar att ligga här i kontoret eftersom det faktiskt är relativt svalt och skugga som taket ger oss. Kjell sprang just upp och jagade några flyende papper. Vi var rädda att solen skulle ligga på på eftermiddagen men nu är klockan här fyra och solen lyser fortfarande inte in i vårt landskapskontor. Vi måste täcka över alla våra datatekniska prylar när vi befarar regn. Vi har regnskydd som vi lägger på om kvällarna för säkerhets skull. När vi sitter här hör vi fågelkvitter och andra ljud från bushen. Vi sitter med ryggen åt vår enda vägg så vi har fin utsikt åt tre håll- Face mountain, swimmingpoolen och dammen. Det finns definitivt inte ett till sånt här kontor att uppbringa. Det är unikt.

Vägarbete - Kjell såg ut som en cementstod

Igår jobbade Kjell med nya vägen som vi håller på att bygga från grinden till huset. Han började klockan 07.00 på morgonnen och tog en lunchpaus mellan 12.30 - 14.30. Ponera att det var 30 grader i skuggan. När han kom hem för lunch pausen var han täckt av cement. Jag föreslog att han skulle bryta där men inte - han fortsatte ända till dagens slut klockn 17.00. Har man suttit och vänt papper på kommunen så är vägarbete i Afrika utan några tekniska hjälpmedel en tuff utmaning. Vi har också flyttat in i vårt nya kontor. Här är det skuggigt och blåser en hel del så det är riktigt skönt, särskilt på förmiddagen. En sak som vi märkt här är att när man ringer till ett företag eller statlig inrättning - så är dom väldigt vänliga och lovar att återkomma med besked - men dom gör inte det.Varje samtal inleds med frasen "How are you? - fine thank you, and how are you? Jag undrar vad som skulle hända om man sade. Jag mår jättedåligt, jag fick just besked av läkaren att jag bara har 14 dar kvar att leva, så nu får du lov att återkomma SNARAST. Från kontoret har jag utsikt över Face mountain-Poolen och dammen nedanför berget. På fredag är det så kallad lönehelg igen och vi skall till Macado/Louis Trichardt på återbesök hos veterinären med Gurli. Då kommer vi ha hela flaket fullt med folk som vill in till stan o göra av med pengar.
Vi skriver igen
kjellotina

Macado eller Louis Trichardt - det är frågan

Idag åkte vi till Louis Trichardt - en stad 15 mil härifrån där vi aldrig tidigare varit. Vi åkte med vår mekaniker Louis som alltid hävdat att Louis Trichardt är en mycket trevlig stad. Efter aparteids fall har man döpt om staden till Macado, eftersom man inte vill ha det gamla boer-namnet kvar. En sak som man inte tänkt på är att ändra skyltar konsekvent så ibland står det Louis Trichardt och ibland Macado. Vet du inte sammanhanget så är förvirringen total. Vi var hos veterinären med hundarna. Gurli för öronen och Shangamira för ögonen - hon har fått en liten ögoninflammation. Väntetiderna här hos läkare eller veterinärer är så gott som obefintliga. Vi kom in direkt. Vi ringde i fredags och de sa - kom så tidigt ni kan. Vi skall tillbaka med Gurli redan på fredag. Vägen till Louis Trichardt alias Macado var otroligt vacker med höga berg och gröna dalar. Den vackraste väg vi åkt här i Sydafrika hittills och staden var också mycket ren, prydlig och välordnad och man såg ungefär lika mycket vita som svarta. Macado ser betydligt mer välmående ut än Musina, som för övrigt hette Messina tidigare, men Macado ligger heller inte på gränsen mot Zimbabwe. Hundarna åkte på flaket där dom inte kan hoppa av och Gurli älskar att sitta och låta vinden svepa runt sig. Shangamira är mest nyfiken på allt och blev riktigt trött efter alla upplevelser och somnade på hemvägen. De stora vägarna här i Sydafrika är spikraka och fantastiskt bra och så fort det blir gropar eller dylikt så är det vägarbetare där och fixar. Idag är det sol och varmt igen och det ser inte ut att bli regn igen. Vi bor fortfarande i Rondaveln medan vårt rum torkar ut efter översvämningen. Verkar omöjligt att lägga in en bild så vi får klara oss utan

Taklagsfest

Taket på vårt nya kontor läcker - så nu har vi ett gäng som lägger plast under och gräs över och däröver ett tunt stålnät för att inte babianer skall kunna förstöra taket. Denna typ av tak kallas ¨Gras thatched roof¨ och är mycket vackert. Alla husen här på berget har den här typen av tak. Jag har visserligen inte sett några babianer här på berget men det finns massor i närheten. Vi har just fått upp en massa hyllor i källaren och håller nu på och plockar in allt vin i vinkällaren. Vi hittade 4 flaskor glögg - vilket kommer väl till pass i jul. Blir de klara idag skall Kjell o jag ha en privat liten taklagsfest - men jag tror de behöver morgondagen på sig. Två jobbar på taket och en kille kastar upp gräskärvar till dem. Det ser häftigt ut och går med en väldig fart. Idag lördag slutar alla 12.00 - så det är bara gräskillarna som är kvar här. Vi skall äta kyckling idag vilket skall bli gott bland allt vilt. Alla anställda som bor i hus som Leif byggt i närheten har kycklingar som springer rätt vilt. Kanske bör man därför också kalla kyckling här i Afrika för vilt-stek. Hundarna älskar Kjell och jag kallar honom för Dr Doolittle - ni vet han som var djurens vän. Dom följer honom vart han går. Jag lyckades faktiskt få in en bild - skam den som ger sig.
Kjellotina

Vanligt vatten är inte så bara

Det har varit svensk sommar, när den är som sämst i några dagar. Regn, regn och åter regn, och bara så där en 20 grader. Till och med hundarna anser att det är för blött för att vara ute. Men människorna här gillar regn och reagerar ungefär som vi gör när de första solstålarna dyker upp på vårkanten. Regn ger grönska och liv. Här har det som i ett trollslag blivit grönt. Alla träd som bara för ett par veckor sedan var utan löv och rätt livlösa är nu fulla med gröna blad och naturen har verkligen slagit ut i full blom. I går kväll upptäckte vi att det var full översvämning i vårt rum och vi blev tvungna att flytta upp i rondaveln- ett av gästhusen som är jättefint stort och med två badrum. Vi tog våra sängkläder, vårt pick och pack och hundarna med oss. I morse vid vårt morgonmöte klockan 07.00 fick vi höra att det berodde på att de fyllt i mer vatten i dammen. Lucas skrattade o sa att man kunde göra en inomhuspool av vårt rum - så ni kan förstå hur det såg ut. Vi tycker att det är bra att bo i stora huset även om sovrummet inte är så stort eftersom vi då har koll på vad som sker i huset och vi har nära till allt - och en massa utrymme utanför sovrummet i form av vardagsrum bibliotek etc. Gästrummen är jättefina och olika utformade allihop. De är verkligen fina. Vi får nog bo i rondaveln i några dar innan vårt rum torkar ut ordentligt, men ombyte förnöjer.
Hälsningar
kjellotina

Mirakelvalpen Shangamira

Shangamira återfunnen helt oskadd. Efter 2 och ett halvt dygn i bushen alldeles ensam - såg Lucas och Louis honom komma in genom grinden nere vid verkstan. De hade problem med att fånga in honom, han var rädd - men till slut lyckades de. Lucas ringde när vi var på väg till Polokwane i bil. Vi fick ett veritabelt glädjeutbrott i bilen och resan gick så mycket lättare. Vi har gått skallgång, Kjell har letat och teorierna har varit många. När vi kom tillbaka var vi nyfikna på hur han skulle reagera på oss. Han blev jätteglad - helt salig när vi kom. Glädjen var ömsesidig. Inatt sov han i vårt rum - som en stock hela natten. Han kan inte komma ut paa natten och han verkade lugn och trygg. Han kommer att sova hos oss hädanefter. Alla trodde att Shangamira var död. Jag drömde natten innan han kom tillbaka att jag var i Sverige och det kom en hund och hälsade på i Hälsingland o min syster Liliane frågade, vad är det för hund? Jag svarade, han kommer från Afrika. Shangamira, vår fina lilla valp - välkommen tillbaka - vi kommer att vaka över dig mer än någonsin.
Vi hörs!
kjellotina

Sorgeliga saker hända

I förrgår hade vi en riktig storm och innan vi gick o la oss så tittade vi till hundarna Gurli och Shangamira i biblioteket där de sover tillsammans om nätterna. Stormen hade bedarrat en smula. Allt var lugnt och vi gick själva o la oss för att sova. Vid ettiden på natten vaknade vi av ett hundskrik och ett liv med hundskall och Kjell rusade ut och såg en hund försvinna genom tältduken. Vi tror det var Lucas hund som hade kommit hit på natten och tagit sig in i huset. Eftersom det bara är tältduk så går det att ta sig in. Gurli var den som skällde och vi upptäckte snart att vår lilla valp Shangamira var försvunnen. Vad hade egentligen hänt? Kjell tog en lykta och gick genast ut och letade och jag gick igenom hela huset minitiöst för att se om han möjligtvis gömde sig någonstans. Vi sov inte mer den natten och på morgonen hittade Lucas leopardspår nere vid grillplatsen. Kunde det vara en leopard som tagit vår lilla, fina valp? Eller sprang han iväg med Lucas hund och inte hittade hem. Alla anställda, inklusive Kjell har gått ''skallgång'' utan resultat Vi har vid flera tillfällen tidigare varit ute o gått med Shangamira utan koppel och han håller sig alltid bara cirke 5 meter från oss och kommer direkt när man ropar. Att han frivilligt skulle gett sig av mitt i natten verkar långsökt. Folket här verkar inte så förvånade. Det är nära mellan liv och död i Afrika. Vi hade fått en charmig kompis som var lekfull och hade stora tassar och stora öron som ramlade både hit o dit när han sprang och lekte. Han bet i allt och tog våra skor. En underbart fin liten krabat som vi verkligen sörjer och saknar. Idag flyttade vi ner till vårt nya kontor och jag sitter här o skriver nu. Vi har nu varsin dator vilket underlättar betydligt. På den jag skriver på nu är det svenskt tangentbord vilket underlättar mycket Utsikten från nya kontoret är fantastisk och just nu hör jag fågelsång och allt har blivit grönt efter regnen. I morgon skall vi åka till Polekwane och uträtta en massa ärenden och dessutom ta med en kille till läkaren och hämta medicin åt två andra. Livet går vidare men detta var utan tvekan det värsta som vi varit med om hittills i Afrika.
Kjellotina

Skorpionnoja

Igaar kvaell naer vi kom in efter middagen saa kraelade ett vaelskapt exemplar av skorpion paa golvet naagra meter utanfoer vaart rum. Tack och lov saa var inte valpen i taeten for en gaangs skull, eftersom han ska undersoeka allt som roer sig eller staar still. Naagra rappa slag med ett tillhygge forpassade odjuret till att snabbt bli en ex skorpion. Daerefter gjorde jag husesyn vilket ledde till att ytterligare ett exemplar, en liten ful rackare, fick laemna detta gjordeliv. Det aer regnet i veckan som gjort att insekter vaknat till liv och soeker sig in paa kvaellen mot ljuset och skorpionerna foeljer efter foedan. Annars aer dom ljusskygga individer.
Det inbjuder inte direkt att gaa barfota just nu och vi bekymrar oss foer alla djur vi har i huset, fraemst valpen. Skorpioner aer nattaktiva djur saa att det blir nog fortsatta husesyner fore saenggaaende framoever. Vi har i alla fall faatt vara i fred i vaart sovrum saa haer laangt.

Avskedsfest foer vaara zimbabwier

Idag klockan 12 slutade naagra av de extraanstaellda som varit haer i oever ett aar och arbetat med att faerdigstaella hus och traedgaard. Unit har hjaelpt till en del i huset ocksaa och han har ett skratt - som aer saa smittande och som hoers vida omkring. Han aer alltid glad och har varit en stor tilgaang foer staemningen . Daer Unit aer skrattar alla i naerheten. Alex aer lite mer allvarlig men mycket duktig paa att konstruera och bygga. Franz aer en djuping som gaerna pratar om att livet och att ta vara paa det som aer bra just nu. Kjell foereslog en liten lunch med dem i form av naagra smoergaasar, oel och dricka . Vi satte oss framfoer ett av gaesthusen och Kjell tog med loenekuverten med slutloenen. Trots att de haer killarna inte har naat jobb - utan alla aaker hem till Zimbabwe i morgon och en osaeker framtid - saa var staemningen positiv. De gillade att arbeta haer och tyckte de haft en bra tid. Franz sjoeng en visa paa begaeran och Unit tog upp ett av sina beroemda skratt i vilket alla deltog. Vad vi beundrar hos maenniskor haer aer att de lever i nuet och inte i det foerflutna eller i framtiden - som vi ofta goer i Sverige. Vi oroar oss ofta foer saker som oever huvud taget aldrig intraeffar. Lev haer o nu - tids nog har framtiden hunnit i fatt oss. Paa bilden sitter Franz, Unit i skjorta bredvid och Alex laengst ut till hoeger. Norman som aer huschef staar aat vaenster och bredvid honom Paul som ocksaa aer fast anstaelld. Titta paa bordet daer ligger loenekuverten o vaentar. Norman delar slutligen ut dem och vi oenskar vaara Zimbabwe vaenner lycka till i framtiden.

Tor i farten med sin hammare

Jag har aldrig upplevt saa kraftiga aaskvaeder som det varit de tvaa senaste dagarna. Blixt och dunder - blaast o regn. Idag foersvann elen naagra timmar paa eftermidddagen och det gick inte att ringa. Alla saeger att nu efter regnet saa kommer det att bli groent och fint och naturen vaknar och straecker ut sina tentakler. Det betyder mycket. Det finns ett traed haer som heter Mopane och efter regnet saa kommer det att krylla av larver i dessa traed. De som bor haer plockar larverna och grillar dem och paastaar att det smakar mycket bra. Rena laeckerheten! Hela hinkar -tar de hand om - ungefaer som vi plockar lingon. Foer mig gaar nog graensen daer. Krokodil var riktigt gott men grillade larver tror jag inte att jag vill ha mellan taenderna. Vi brukar saega hemma att elraekningarna aer svaara att tyda. Haer aer dom totalt obegripliga och Kjell svettas oever att allt tar saan tid och att man blir kopplad fraan den ena till den andra och aldrig faar naagra ordentliga svar. Det aer vaeldigt mycket matcho haer i bushen. Att vara Professional Hunter aer detsamma som att gaa omkring i naan tuff hatt, ha vandringskaengor paa sig, kommunikationsradio och ett vapen. Alla aer vita, vaeltraenade muskelknippen utom vaar Lucas som aer den enda svarta PH som finns i hela Norra Transvaal. PH skall kunna allt om bushen, djuren, traeden, insekterna och kunna spaara och skjuta. De ska ocksaa kunna laga mat och oevernatta i buschen tillsammans med jagande eller safarigaester. Ett uttryck haer aer: Afrika aer ingenting foer fegisar. Jag, Tina kaenner mig ibland lite smaafeg men Kjell har boerjat anlaegga skaegg och jag tycker nog att han har faatt lite mer matchostuk. Paa bilden Lucas framfoer grinden till Kruidfontein - en av rancherna som tillhoer Mapungubwe Game Reserve.
Paa aaterskrivande
Kjellotina (idag mest Tina)

Naer demokratin aer totalt ur spel

Igaar aakte vi till Musina med Eliza och Franz som skulle till doktorn och med Trust som kommer fraan Zimbabwe och behoevde foernya sitt arbetstillstaand i Sydafrika. Vi laemnade av sjuklingarna och fortsatte till graensen. Trust skulle gaa oever till Beit Bridge i Zimbabwe ett par timmar och sedan komma tillbaka. Vi skulle traeffa henne paa parkeringen foer att naagon av oss skulle skulle foelja henne till immigrations- myndigheten och presentera ett papper fraan arbetsgivaren som sa att vi har henne anstaelld. Sjaelv skulle hon ha med sig alla gamla arbetstillstaand och sin ID-bok. Vi utraettade en massa aerenden, haemtade dem som varit hos doktorn och aakte tillbaka till graensen mot Zimbabwe foer att hjaelpa henne med tillstaandet. Jag, Tina tog papperet och foeljde med henne. Koen var ungefaer 600 meter med folk som ville ha sitt arbetstillstaand i Sydafrika foernyat eller soeka ett foersta tillstaand. Efter drygt tvaa timmar i koen lyckades vi ta en genvaeg och naer vi vael var framme vid disken och jag sa att hon arbetade foer oss och visade mitt arbetsgivarbevis gick det ganska fort. Naer jag stod i koen och kaende mig lite svenskt irriterad paa att det gick saa laangsamt - saag jag mig omkring paa alla svarta som vaentade taalmodigt och taenkte. Tina, det haer aer nog en nyttig upplevelse foer att du skall foerstaa hur jobbigt det aer att komma fraan ett land som man maaste fly fraan foer att oeverleva. Jag tittade in i maanga oroliga oegon och pratade med en man som sa. "Dom som aer haer aer dom starka som inte ger upp -utan foersoeker och ibland faar arbetstillstaand. Sydafrika har ju ocksaa arbetsloeshet och vill inte slaeppa in foer maanga saa en hel del tar sig oever graensen olagligt". Naer vi gick daerifraan saa tryckte Trust min hand och tackade foer att jag hade vaentat saa laenge med henne i koen foer att faa hennes arbetstillstaand foerlaengt i 6 maanader. Ingen laangsiktig trygghet men hon har jobbat hos oss naagra aar och det aer betydligt laettare att foerlaenga ett tillstaand aen att soeka ett nytt. Paa hemvaegen hoell vi paa att krocka med en stor kudutjur med enorma horn, som var paa vaeg oever den stora landsvaegen. Vi aakte klockan nio paa morgonen - efter att ha haft styrelsemoete mellan 07.00 -08.30. Vi kom hem klockan halv aatta paa kvaellen. Det var verkligen "laang dags faerd mot natt"! Vi hade koert hela 38 mil. Paa bilden affaeren i Beitbridge Zimbabwe daer vi besoekte Take Sure. Haer finns i stort sett bara cigaretter och kex och naagra kolsyrade drycker.
Vi hoeres!
Kjellotina

I demokratins namn

Idag har vi skjutsat flera anstaellda till valkontoret daer man registrerar sig foer att roesta i valet som kommer att gaa av stapeln i mitten paa april naesta aar. Valkontoret aer vid polisstationen vid Pontdrift saa daer en mil haerifraan. Det aer ocksaa graensstationen mot Botswana. Man maaste ha sin ID-bok med sig foer att komma med i roestlaengderna. Vi trodde det skulle ta laang tid men det gick fort. Hela proceduren verkar mycket vaelordnad. Det var foersta gaangen vi tog med Shangamira paa flaket paa bilen. Gurli aer alltid med och kaenner paa sig naer vi ska aaka naanstans och kommer direkt springande. Shangamira haenger hela tiden efter Gurli som har ett stort taalamod och bara saeger ifraan naer hon tycker att valpen gaar foer laangt i sin kaervaenlighet. Vaedret aer som mulen svensk sommardag med lite extra blaast och jag har baade laangbyxor o troeja paa mig foer en gaang skull. Kjell och Norman har just faellt ned vaara plast-gardiner som aer det enda som skiljer oss och naturen aat eftersom vi inte har naagra foenster. Dom faeller vi ned naer det aer risk foer ovaeder. Paa bilden haaller Gurli ett vakande oega oever Shangamira.
Katterna fraeser aat Shangamira och har respekt foer varann men verkar acceptera varandras naervaro.
Haelsar
Kjellotina

Shangamira -vaar nya ridgeback valp

Shangamira betyder konung och Leif hade med honom hit naer han kom den 2 november. Han aer 8 veckor och mycket lekfull. Gurli vaar tik paa 11 aar tar honom med en nypa salt men saeger ifraan om han blir foer jobbig. Han foelger ofta Gurli som en skugga men tycker att hon aer lite trist som inte vill leka. En morgon tog Shangamira Kjells springskor som han staellt utanfoer. Vi hittade dom paa tvaa olika platser, fortfarande, tack o lov i springbart skick. Igaar regnade det och stormade ganska kraftigt och idag aer det kallt med vaara maatt maett bara 20 grader. Carl fraan Sverige - han som jobbade haer tidigare, i fyra hela aar- har varit haer naagra dagar ocksaa . Han har kunnat foerklara en del av de mysterium i administrationen som vi undrat oever. Idag har vi aetit sillunch. Leif hade med sig sill, graeddfil och graesloek fraan Sverige samt Vaesterbotten ost och haart broed. Vi tog ocksaa en snaps. Det kaendes ungefaer som svensk midsommar och smakade mycket bra. Vaart kontor blir mer och mer faerdigt och vi hoppas kunna flytta in naesta vecka. Paa bilden Kjell med Shangamira.
Vi hoers igen
Kjellotina

Vaarvindar friska - med lite regn

Igaar kvaell satt vi ute och tittade paa ett fantastiskt skaadespel naer det blixtrade paa mycket laangt haall. Himlen lystes upp av blixtrar, saa man saag hela dammen fast det egentligen var kolmoerkt.Vi upptaeckte att aaskan och mullret kom naermare och naermare. Vi har inga foenster haer utan interioer och exterioer gaar i ett - saa att saega. Naer det blaaser och regnar faeller vi ned en tjock taeltduk med foenster paa som skall skydda. Den faests i golvet med hakar. Igaar kvaell och natt uptaeckte vi hur starka naturens krafter aer. Faestena blev som plockepin och blixtlaasen i taeltduken aakte upp. Koeket drabbades vaerst - kryddhyllan som aer kraftig aakte i golvet liksom olja vinaeger och kokboecker med mycket mer. Detta innebar krossat glas och en enorm roera. Kjell o jag sprang runt o flyttade in saker mot vaeggen foer att de inte skulle bli foerstoerda. Detta laer bara vara en foersmak av vad som kan komma. Vi foersoekte sova men det var svaart - Vaart rum har baade foenster och vaeggar och vi aer skyddade daer. Det blixtrade o dundrade och smaellde hela natten. Idag aer det sol igen och varmt och inga moln saa laangt oegat naar. Baade Gurli och vaar katt som vi kallar foer graaben blev raedda. Men inte "Pain in the ass" hon foersoekte hjaelpa Kjell att faesta de hakar som gaatt upp. Jag lyste med ficklampan men Kjell var den som definitivt var lugnast och mest systematisk.Paa bilden dammen nedanfoer oss och hur den lystes upp av blixtarna. I morse trodde vi att elen skulle vara borta. Men jag kommer till och med in paa naetat. Vaerre aer det med vattnet - det tycks ha foersvunnit under natten.
Vi hoers igen
Kjellotina