Grape-frukt direkt från träden!

På Kruidfontein finns det en fruktträdgård med citroner, apelsiner och grapefrukt. Vi var där för några dagar sedan och plockade direkt från träden. Det smakar verkligen färsk frukt. Blodgrape är en en riktig höjdare till frukosten. Just nu håller de på och bygger taket till vårt gym - det lär nog bli klart under nästa vecka. Igår satt Kjell och jag nere vid grill-platsen - braien som det heter här och åt middag. Månen var ungefär halv och vi eldade en skön brasa - kvällarna börjar nu likna svenska sommarkvällar - skönt men lite kyligt. Dagarna är jättevarma och det är för det mesta sol och molnfri himmel nu på vintern. Norman, som är chef för huset här har åkt till Sverige för att hälsa på Leif och han kommer att vara kvar till i mitten av augusti.
Det har varit lönehelg och idag på eftermiddagen skall vi åka till Alldays och hämta anställda som skall börja jobba på måndag. Nu har vi pratet nutid om vår resa och hemkomst ett bra tag. Nu är det dags att återgå till den kortfattade sydafrikanska historien.
År 1924 kom Nationalistpartiet till makten under Hertzogs ledning. På programmet stod bland annat: Att främja afrikandernas intressen, självständighet och rasåtskillnad. I valet 1929 gjordes för första gången -det svarta hotet- till den viktigaste frågan. Herzog lyckades framställa sig själv och NP som den vite mannens förkämpar och Smuts och Sydafrikanska Partiet (SAP) som förespråkare för jämlikhet mellan raserna. I verkligheten låg deras inställningar inte särskilt långt ifrån varandra och 1933 bildade de en koalition med Herzog som preminister och Smuts som vice premiärminister. Denna paktregering föll inte förrän 1939 och då på frågan om Sydafrika skulle delta i andra världskriget eller ej. Herzog förespråkade neutralitet och han tvingades avgå till förmån för Smusts. DF Malan och hans anhängare bildade "Purified National Party" som snabbt blev en viktig politisk kraft för Afrikanderna. Afrikaner Broederbond - ett hemligt ultranationalistiskt brödraskap blev en inflytelserik rörelse bakom partiet och många ekonomiska, kulturella och politiska organisationer stöttade deras volk=afrikanderna. Samtliga premiärministrar från 1948 fram till 90-talet har varit medlemmar i Broederbond. Oxvagnens väktare var en ytterlighetsorganisation med starka sympatier för Hitler och hans idéer om en överlägsen ras. De var övertygade om att Afrikanderna var denna överlägsna ras med rötter i Tyskland och Holland. Det är bara att beklaga. Blind överygelse är ofta sanningens farligaste fiende.

Slutfasen på vår resa - mot Polekwane!

Vi lämnade Majuba Lodge och Volkrust med Shangamira i baksätet. Det blåste fortfarande hårt och det kändes nästan som en svensk höststorm. Vi hade ungefär 50 svenska mil till Polekwane. Efter Ermelo, en charmig stad med trevlig bebyggelse och Middleburg som var en storstad med industrier, körde vi igenom en hel massa samhällen endast befolkade av svarta. Ganska välordnade men utdragna längs stora vägen. Alla hus verkade ligga efter vägen. Vi trodde efter ett tag att vi kört fel då dessa samhällen inte fanns på vår karta. Shangamira satt i baksätet och tittade ut. Vi behövde inte ha honom kopplad då han verkade förstå att han inte skulle störa chauffören. Däremot rastade vi ganska ofta för hans skull. Det var svårt att hitta inkvartering - som också tog emot hundar. Till slut ringde vi till King´s Castle i Polekwane och frågade om de kunde göra ett undantag eftersom vi bott där ett par gånger tidigare. De accepterade att vi skulle ha Shangamira med oss. Vi startade tidigt från Majuba Lodge men var först framme vid King´s Castle vid halv sex på kvällen. En lång och ganska tröttsam resa med Shangamira som verkligen skötte sig hund-föredömligt. Efter att ha installerat oss på King´s Castle åt vi alla tre och somnade ganska tidigt. Bilder från Kings Castle, Shangamira och på vår lilla trevliga bil som fraktat oss cirka 200 mil över berg, dal och genom stad i 10 dagar. Nu var det bara att köra över Louis Trichard till Musina och lämna igen vår hyrbil. Där hämtade oss Louis, vår mekaniker och när vi kom hem blev Shangamira jätteglad att träffa Girly igen. Hon var inte lika glad åt hans uppvaktning men efter nån dag förstod han att Girly är en gammal dam och inte intresserad av hans närmanden. I bagaget har Kjell o jag fått en uppsjö av roliga, spännande och vackra minnen som vi i framtiden kan återvinna i tankarna när vi känner för det.

Shangamira!

Det blåste hårt när vi vaknade på Majuba Lodge. De skulle hämta oss klockan 11.00 för att köra oss till tränaren och ge oss en rejäl duvning i hur vi skall träna Shangamira när vi kommer hem igen till ranchen. Vi undrade hur Shangamira kommer att reagera när han träffar oss nu efter hela 10 veckor. Vi åt en rejäl frukost och satte på oss vad vi hade i klädväg innan vi gav oss iväg med tränarens hustru som hämtade oss och visade oss vägen genom att köra före oss. Shangamira blev jätteglad att se oss igen, särskilt Kjell. Han hoppade och slickade oss och visade otrolig glädje. Vi var med ute och spårade - först gick en kille med en get långt iväg och gömde sig i högt gräs. Vi gick alla i en lång rad efter Shangamira som spårade upp geten rätt snabbt och jag kom o tänka på en gammal barnramsa som lyder. Hela familjen går efter ge-ten hela famil-jen går efter ge-ten hela famil-jen går efter geten - hela familjen. Därefter spårade han blod som de droppade ut ur en flaska med ganska stora mellanrum.Shangamira verkade gilla det här med spårning mycket bra och vi blev så engagerade i hans arbete att vi totalt glömde o ta foton. Han spårade också upp en person i bushen. Kjell höll honom i kopplet och följde hans väg till målet som han alltid hittade. Därefter fick vi lära oss lydnadskommandon och vi fick klart för oss att Shangamira är mycket intelligent och att han inte gillar för mycket upprepningar. Han tänker nog när man bett honom sitta några gånger. "Jag har ju visat att jag kan - det här börjar bli tjatigt." Cirka 4 timmar var vi hos tränaren som också gav oss en massa tips om Shangamira och vi ställde frågor. Det är en sak att lyda tränaren som är proffs och säkert en helt annan sak att komma hem till samma miljö igen och där bibehålla sina lärdomar och inte ramla tillbaka i det hemtama beteendet igen. Shangamira hoppade glatt upp i vårt bilbaksäte och följde med oss tillbaka till Majuba Lodge. Shangamira har verkligen triss i ess: Energi, envishet och entusiasm. När vi lämnade honom i stugan för att gå till matsalen och äta gnällde han lite och när vi kom tillbaka överöste han oss med kärlek i form av svansviftningar, slickningar och lycka han for runt som en projektil i stugan av glädje.

Umhlanga tack för oss!

Vi beslöt att stanna en tredje natt på Cathys Place och njuta av havet, frihetskänslan och de indiska samt skaldjursrestaurangerna. Vi åt på en indisk restaurant som hette Kashmir och det var en kulinarisk upplevelse - otroligt gott. Kjell som älskar indisk mat var lyrisk. Det var det godaste indiska han någonsin inmundigat. Det bor mycket indier i de här trakterna från olika delar av Indien och de har rätter som vi aldrig hört talas om i Skandinavien. Skaldjur finns det gott om också och jag fick mitt lystmäte på Schrimp Palace. På fredag morgon tog vi adjö av våra vänner på Cathys Place och åkte vidare mot Volkrust där vi skall hämta vår Rhodesian Ridgeback, Shangamira, som varit på träningsläger och lärt sig spårning och även haft lydnadsträning. Vi skall få en kurs av tränaren innan vi tar med oss Shangamira hem igen till ranchen där vi skall fortsätta träningen. Vi gjorde en paus i Durban och gick utmed stranden där. Den var minst lika fin som Umhlanga och vi promenerade på strandpromenaden som kantades av ett antal smakfulla swimmingpooler för allmänheten och vackra hotell och boningshus i bakgrunden.Det fanns pirer ut i havet och vid en av dem pågick en surfing-tävling. Vi hade gärna stannat längre i Durban som bilderna är från men vi måste fortsätta mot Majuba Logde i Volkrust för nästa dag var det dags att hämta Shangamira. De tillåter hundar och vi hade förbokat för att vara säkra på att få en lodge. Det var lite motvilligt som vi gled ut ur Durban. På vägen ut stoppades vi av en kvinnlig, svart polis som tittade på Kjell´s körkort och bilen. "How are you Sir? - Fine thank you and how are you o.s.v. Inga problem. Vi var snart på väg igen mot Volkrust - dit vi anlände mot kvällningen och fick ett litet chalet att bo i. Det blåste otroligt mycket när vi kom fram och det var svinkallt i vår lilla stuga. Vi gick till restaurangen som visade sig ha jättegod mat och åt en värmande middag innan vi gick tillbaka till vår stuga och låg och lyssnade på vinden som under natten ökade till stormstyrka. Tur att det bästa hos människan är hunden - tänkte jag innan jag äntligen somnade.

The Nigel case

Jag förstår att Ni knappast kan bärga er förrän Ni får veta upplösningen av "the Nigel Case". Kjell och jag satte oss på en restaurang vid Umhlanga Beach och tittade ut över den blåglittrande Indiska oceanen som vräkte upp en massa kraftiga vågor på stranden. Hav och hav så långt ögat kunde se. När man tittar ut sådär över ett otroligt stort hav - som breder ut sig åt alla håll ser man faktiskt att jorden är rund. Det gör man knappast så tydligt nån annanstans. Vi kände oss som Peters Sellers i Den Rosa Pantern - när vi funderade på hur vi skulle lösa fallet Nigel. Steg 1: Vi gick grundligt igenom Nigels plånbok. Inga identitetshandlingar men däremot ett par visitkort. Har man visitkort i plånboken kan det vare en flyktig bekant eller nån man känner väl. Vi ringde Hubert som stod på visitkort 1. Han kände igen namnet men var inte säker - skulle undersöka och återkomma om han kunde ge oss ett spår. Vi prövade med det andra och sista visitkortet. Vi fick napp Harald trodde sig veta vem det var och lovade ringa inom 10 minuter. Han höll sitt löfte och berättade att Nigel studerade till präst och att de tillhörde samma kyrka. Vi lovade att stanna ytterligare 10 minuter på restauranten för visitkortsägaren var alldeles i närheten och skulle komma och hämta plånboken åt Nigel. Han dök upp och ringde Nigel som var överlycklig att få tillbaka sin plånbok i orubbat skick. Kjell och jag hade gjort dagens goda gärning och tog oss ett bad i Indiska oceanen 22 grader varmt. Umhlanga betyder ställe med vass. På eftermiddagen gick vi hem till Kathy´s Place och satte oss och mös i eftermiddagssolen. Miljöbilder från restaurant och Umhlanga.

Mot Pietermaritzburg

Efter kycklingsoppa och ost- och tomat-toast samt ett bad i det lyxiga badkaret på det fyrstjärniga Twin Pools sov vi som stockar. Nästa morgon gav vi oss av till Pietermaritzburg för att träffa Sue som är den som vi brukar beställa flygresor av. Vi kom lite för tidigt och gick på en promenad i staden med många gamla byggnader i engelsk viktoriansk stil. Stadshuset var en mycket vacker och imponerande byggnad. Vi var på resebyrån och sedan bjöd Sue och hennes medarbetare på en jättegod lunch på en country club. Tyvärr hade vi inte kameran tillgänglig så det blev inga kort. Hon visade oss också sitt hem som låg med en häftig utsikt över hela staden. Sedan åkte vi vidare mot Durban men svängde av mot North Coast till Umhlanga och tog in på Cathy´s Place som visade sig vara ett toppenställe. Vi hade kök, matrum, vardagsrum, en vacker matsal och naturligtvis badrum och sovrum. Vi förfogade över omkring 80 kvadratmeter + egen trädgård, uterum och pool. Här kände vi att det var dags att varva ner och stanna några dar och bara njuta. I bergen var det höst och ganska kallt men här var det varmt och skönt och en otrolig strand med mjuk sand att vandra på. Det fanns en stenlagd strandpromenad ovanför stranden och restauranger mm låg vid denna så standen var helt fri från kommers och kaféer. Vi förundrades över hur fin och orörd hela strandremsan var - kilometer efter kilometer. Hela Umhlanga var smakfullt och inte alltför turistiskt. Inte heller överbelastat med souveniraffärer. Det fanns en hel del trevliga restauranger från alla världens hörn. Vi hittade en plånbok när vi var på väg ned till stranden. Först trodde vi att det var dolda kameran eller någon unge som skulle dra undan plånboken när vi tog upp den. Så var det inte. Vi gick igenom plånboken och hittade ett namn "Nigel" från en skola och ett telefonnumemr till skolan. Där gick han inte kvar.Kjell döpte vår undersökning till "the Nigel case" och vi beslöt att slå våra kloka ihop och försöka lösa detta eftersom plånboken innehöll en massa kreditkort men inget telefonnummer till Nigel. Ni får höra hur det gick när vi skriver nästa gång. Bilderna visar poolen på Cathys Place och matsalen.

Nottingham Road för Lunch

Det låter som en gata i London men det är faktiskt en stad i Sydafrika och den plats där Engelsmännen samlade sina trupper, sitt regemente under Boerkriget. Vi åkte för att äta lunch med Lea och Tony - som vi träffat eftersom Lea är fotograf och fotar en massa åt Leif. De var på Lekganyane i December och nu var vi nära deras hem i Howick utanför Pietermaritzburg. Vi hade bestämt möte på restaurant Bierfassl, en österikisk krog i Nottingham Road, som var väldigt trevlig och som var deras stamställe. God mat i trevlig miljö och i glatt sällskap. Se bild på Kjell och Lea. Deras bil hade blivit angripen av flera lejon när de besökt en park i närheten. Då gäller det att ha is i magen och rutorna stängda. Vi såg reporna på den vita bilen efter lejonklor. Jag undrar hur bilförsäkringen hanterar en sådan skada? Det blev en långlunch och vi skildes först strax efter fyra. Kjell och jag beslöt att åka och titta på det engelska fortet och museet i närheten. Museét var stängt men bilden visar ett gammalt fint hus på området som idag tycktes fungera som förvaringshus.
Därefter full fart till kvällens inkvartering "Twin Pools" som låg fint med utsikt över två pooler. När vi glider fram i de här landskapet som är vidunderlig ögonfröjd så känner man hur mäktig naturen är och jag kommer osökt att tänka på en Indian-höding som sade nånting i den här stilen: Inte förrän det sista trädet ha huggits ner. Inte förrän den sista floden har blivit förgiftat. Inte förrän den sista fisken har fångats. Inte förrän då kommer människan att märka att pengar inte går att äta.

Diggers restaurant -grävarnas paradis!

Middag och frukost åt vi på Diggers Restaurant som idag tillhör hotellet. Efter en veritabel nostalgitripp runt hela Pilgrims Rest fortsatte vi vår resa mot nya mål. Det regnade ymnigt och vi gjorde en liten avstickare till Baberton när vi ändå var i närheten. Jag har läst en mycket bra bok om Sydafrika som heter "Ensam är stark" och handlar om en engelsk pojkes uppväxt. Den är både rolig, sorglig, spännande och lärorik och man får en mycket bra inblick i Sydafrika och människors olika villkor. Författaren heter Bryce Courtney och pojken Pekå växte delvis upp i Barberton vilket också författaren gjorde. Tyvärr spöregnade det under vårt besök - himlen formligen öppnade sig men det var ändå skoj o se att mycket stämde med beskrivningarna i boken. Vi lämnade Barberton för Carolina och bodde över natten på Waterfront Guesthouse. Ett relativt pretentiöst namn eftersom sjöutsikten bestod av en mycket liten damm. De hade ingen mat så vi köpte kyckling och en flaska vin på stan och tog med oss hem. Här hade vi både sovrum och vardagsrum och en god frukost ingick till det mycket facila priset av totalt Rand 550, cirka 520 Skr. Nästa morgon fortsatte vi mot Henrina på dålig väg mot Bethal - passerade orter som Little Holland, New London, Brighton Brew, Dublin Dee - det hörs vilka som nanmgett många platser här i SA. Målet var Nathal Royal National Park. Vi stannade och övernattade nära parken På Berghouse Bed and Breakfast. Rena landet med hästar, får och getter. Vi hade en "ögonbedövande" utsikt med bergen i bakgrunden. Vi tog en promenad upp på ett av dem innan vi åt middagen som vi fick inne i vår lilla stuga, se bild. Tidigt nästa morgon åkte vi in i parken och tog en promenad som kallades Cascades på cirka 5 kilometer och fortsatte en bit mot Tiger Falls - det var underbart vackert som synes på bilden. Det är med sådana här fantastiska naturupplevelser som vi känner livskvaliten strömma igenom hela kroppen. Vi hade gärna stannat längre i parken om vi inte haft lunchmöte med Lea och Tony vid Nottingham Road på restaurant Bierfassl. Med det är en annan historia.

Mot nya mål.

Sydafrika är verkligen mångskiftande

Vi startade vår 10-dagars-resa tidigt fredag morgon - Vid grinden väntade oss vår lilla hyrbil, då vägarna på ranchen inte är avsedda för småbilar utan fyrhjulsdrift.
Först Polekwane för att lämna av Leif som skulle vidare mot Johannesburg. Därefter mot Tzaneen. Lunch åt vi på en trevlig resturant på väg upp i bergen. Den hette Picasso och vi läste på en skylt som satt på väggen: "unattended children will be sold as slaves". Jag åt bäcköring i pannkaka och Kjell frossade i chicken curry. Vi fortsatte ned i Letaba Valley - som kallas för "Land of the silver mist" då dimman är silverfärgad i dalarna. Vi körde förbi "Gods Window" och man blev nästan religiös då omgivningarna formade sig till en naturlig berg- o dalbana. Vi stannade här och där för att bara insupa utsikten och stämningen. Vi anlände till "Pilgrims Rest" - en guldgrävarort från mitten av 18-hundratalet. När alla andra guldgrävare höll sig kring det 64 meter höga vattenfallet som kallas MacMac fortsatte "Wheelbarrow Patterson" mot Pilgrim´s Creek - där han fann guld. Han fick sitt namn eftersom han drog omkring med alla sina ägodelar i en skottkärra. Inom fyra månade hade ryktet om guldfynden spridits och man sade att "The Pilgrim has come to rest" 1500 guldgrävare prövade lyckan vid Pilgrims Rest.Bland många häftiga namn hittade vi: Sailor Harry, American Knox, Black Sam, One Eyed Spinner, Old Pipes, French Boy och Spanish Joe. Stephen Lilly fann en guldklimp som vägde drygt 8 kilo - värt en förmögenhet. Hela Pilgrims Rest har bevarats som ett museum och vi tog in på The Royal Hotel från 1894. Det var verkligen atmosfär från den tiden med blommiga tapeter och vackra möbler. Till hotellet hör en liten bar som kallas Church bar som ursprungligan var en gammal katolsk kyrka från Kapstden. Den fraktades med oxvagnar hela vägen till Pilgrims Rest för att tillfredsställa helt andra behov än de religiösa. På 1900-talet tog de stora gruvbolagen över och 1972 upphörde all brytning av guld i trakten. Pilgrims Rest är ett nationellt monument över guldgrävartiden och ett levande museum. På bilderna en vagn med sten - allt är inte guld som glimmar och Royal Hotell. Mer om vår utflykt följer när tid finns. Avslutar med en sanning som stod på en vägg i Pilgrims Rest: Life is brief and time is a thief!

Minisemester!

På fredag skall Kjell o jag åka över Drakensbergen ned mot kusten och se lite mer av Sydafrika. Det skall bli spännande och avkopplande. Eftersom det inte är semestersäsong här nu så kan vi stanna när andan faller på och vi hittar ett litet trevligt guesthouse. Vi skall träffa Lea och Tony som bor i Pietermaritzburg och sen fortsätter vi ner mot Durban. Storstaden lockar inte utan vi kommer att stanna vid nån liten ort i närheten av havet. Avfärd blir den 8 i ottan och hemkomst den 18 ganska sent. Det blir alltså ett uppehåll i bloggandet på nästan 14 dagar - men förhoppningsvis har vi en hel del att berätta när vi kommer tillbaka. På hemvägen skall vi besöka Shangamiras tränare och gå på kurs, så att vi kan fortsätta med träningen på hemmaplan. För några dagar sedan var det en riktig storm här. Det blåste kraftigt rätt in i köket så att vi fick springa och ta bort allt ömtåligt. Trots detta ramlade en matoljeflaska i golvet och gick sönder. Att torka olja och glasskärvor är ett riktigt kladdgöra. Nu försöker vi betala räkningar och förbereda för avfärd. Man kan säga att vi har huvudet i framtiden (åtminstone några dagar framåt) och fötterna i nutid.

Äntligen fick vi se en leopard!

I går åkte vi med Norman till Alldays för att köpa millimill till de som arbetar här - majsmjöl som är en del av lönen. Vi var också hos polisen och fick äntligen ett intyg på att en tidigare chef inte jobbar här längre. Det kallas en affidavit. Vi behöver det för att kunna avbeställa saker som står i hans namn. Polisen som var en kvinna -med hakskägg -riktigt ansat och fint. Hon var ovanligt hjälpsam och innan vi gick undrade hon om vi hade något gammalt kylskåp som hon kunde få köpa. Tyvärr kunde vi inte bistå henne i denna sak. På hemvägen frågade jag Norman vad han tyckte om kvinnor med skägg och som den toleranta person han är så han. Det är OK om jag älskade henne så. Kjell lät inte lika förtjust. Men det mest fantastiska med denna resa till Alldays var att vi fick se en leopard - en jättestor hanne på väg till grinden. Det enda djur vi inte sett här än. Den var bara 10 meter från oss. Leoparden är skygg och det svåraste djuret att upptäcka. Kanske hade vi inte sett den om vi inte haft Norman med sina "bushögon" med oss. De är fantastiskt vackra djur kraftfulla, muskulösa och smidiga . De jagar oftast nattetid. En hanne rör sig över ett stort revir och har ofta två eller tre honor. Leopardungarna är beroende av sin mor för föda dom första åtta månaderna. Leoparden är opportunist när det gäller föda och tar allt som de kan komma åt. De kan ta djur som är nästan lika tunga som dom själva och när djuret är dött drar de ofta upp det i ett träd utom räckhåll för lejon som är deras främsta konkurenter. Vi satt i flera minuter och studerade leoparden som till slut gick iväg in i bushen utom synhåll.

Rik som ett troll!

Vet inte vad som hände men rubriken publicerades av någon anledning innan jag hann skriva så jag startar igen. Igår var vi i Musina på Crooks Corner - och köpte ammunition och rengöringsmedel för vapen. Kjell frågade varför det heter Crooks Corner och fick en intressant historia till livs som han kommer att publicera här på nätet inom kort. Vi åkte också med Trust till Zimbabwe-gränsen för att förnya hennes arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Eftersom hennes visa först går ut den 10 maj kunde man inte förnya det nu enligt Trust som gick över gränsen till Zimbabwe för att göra det. Det skulle betyda att hon under några dagar hade två visa. Man kunde alltså inte makulera det gamla och ge henne ett nytt. Sådan är den byråkratin i Zimbabwe. Vi kunde alltså inte förnya hennes arbetstillstånd på den sydafrikanska sidan heller - det måste göras i samband med att hon får ett nytt visa. Musina är verkligen en stad med massor av människor, bilar och annat och det är svårt att komma fram både per apostlahästar och per fordon. Vi åkte klockan 06.00 på morgonen och kom hem klockan 15.00. Rubriken syftar på bilden - jag är ägare av en sedel
på 100 billioner dollar. Inte dåligt - Alla ekonomiska problem är ur världen och jag kan leva på detta till jag dör. Om det vore så väl men det är en sedel från Zimbabwe och den är inte värd papperet den är tryckt på. Jag köpte den för 10 Rand av en kille från Zimbabwe - han gjorde en bra affär och jag fick ett minne från inflationens högborg.

Rik som ett troll!